Mummel om att hänga

Hänga löst. Hänga i luften. Hänga på gär'sgår'n.

Hänger och hänger och hänger och bottnar ingenstans.
Försökte jobba, men det gick inte så bra, det. Jobbet är inga problem, men hela tiden människor, rara söta goda fina människor som frågar hur det är med mej, hur jag mår.
"Du har tappat vikt, hur mår du egentligen?"
"Det ser inte ut som om du mår så bra, hur är det egentligen?"

Jag kan tala om att egentligen vill nog ingen veta hur jag mår, för det är nog jobbigt att hantera det måendet.
När jag närmar mej jobbet börjar darrandet, inuti. Eldkulan i magen tar fart ordentligt. Och väl inne i huset darrar jag ofta också utanpå...

Priset tog nog chefred i alla fall. Kunde inte låta bli att gå in och visa de papper som faktiskt visar att de höga herrarna på de högsta positionerna inte drar sej för att ljuga, rakt på. Blåljuga i officiella protokoll, är det så smart? Kommer jag att skriva under? Tror inte det.
H*n sa: "Jag har tänkt gå in och prata med dej hela dagen, jag ser ju att du inte mår bra, men det har kommit saker emellan hela tiden".

Yeah right. Tänker jag då, där jag står upplöst i tårar som inte går att stoppa, det där förbannade protokollet tog knäcken på mej. Det lilla som fanns kvar att ta av rann ur mej, helt enkelt, och jag lämnade en lapp till nyhetschefen att jag inte tänker jobba på ett tag eftersom en reporter som bara gråter inte är en så bra idé att skicka ut på jobb. Eller ha på redaktionen, för den delen.

Det är bara så mycket att hantera, så många dimensioner och nivåer, och jag är så trött. Försöker tänka att jag varit med om värre, att jag givetvis fixar detta också, men jag tror inte på mej själv just nu.

För många års kamp, för mycket slit, för mycket utslit - det finns inga reserver kvar.

Jag vet att jag måste försöka få en läkartid, för jag kommer att behöva ett intyg eftersom jag tvivlar på att jag klarar av att jobba på ett tag nu. Kanske inte förrän allt är över kan jag ens börja tänka på den där hemska framtiden som alla tjatar om, "tänk på framtiden, strunta i de där gubbarna, de betyder ingenting", säger mina fina vänner, men sorry, det är fel.

Man kan inte tänka på framtiden om man ingen har, och just nu har jag ingen. Den hänger den också, kanske i vågskålen, men hänger gör den.
Inte förrän jag vet kan jag på riktigt byta inriktning på tankarna, så mycket har jag insett. Gett upp har jag inte, så är det inte, men innan allt är klart finns bara en jävla massa ångest som dominerar allting.

Nu tänker jag försöka sova, för det har jag svårt för på natten. Sedan blir det träning, för sliter man hårt kan man inte tänka, bara svettas. Och sedan vet jag inte. Inget vet jag.