Ska börja med att det nog inte är så farligt som det låter - de där konkreta suicidtankarna lämnade jag nog i skogen nånstans, kanske när jag gick vilse och leddes runt till alla de där kantarellställena...
Men vissa saker vill jag inte mer. Vill till exempel inte tänka på vad jag ska göra när det gäller jobbet. Där är det stopp. Jag samlar in alla papper som ska samlas in, bufflar mej igenom hopplösa växeltelefonister tills jag får fatt på rätt person, accepterar inte "...men det får du ta med min chef" utan upplyser bara om exakt vad jag vill ha, och får det också. Egentligen är de ju bara rädda och osäkra, de stackars handläggarna, de vill inte göra fel, och vet troligen inte vilka direktiv som gäller just för dagen... Jag gör allt det där, men tänker inte steget längre. Inte "varför", med andra ord.
För börjar man tänka på varför så måste man börja snudda vid det där med vad som kommer sedan, och det vill jag inte.
Det är nog mycket bättre att veta, eller vad tror ni? Att verkligen veta att man sägs upp ger ju den säkerhet som behövs för att börja tänka framåt. Jag ser hur de andra som "riskerar uppsägning" (det betyder att de sägs upp, bara inte formaliserat än, på grund av mej) har vänt sej ifrån dagens situation och ser framåt, har börjat agera efter de nya förutsättningarna, helt enkelt, med jobbsök och planering.
Det kan inte jag.
Trygghetsrådet har informerat, och jag hoppas, främst för kollegornas skull, att det verkligen är så bra som det låter. Att de får möjlighet till stöd och hjälp när det gäller de där otroligt jobbiga bitarna som att skriva CV (finns det något värre?) och öva intervjuteknik, skaffa eventuella kompetenshöjningar som krävs. Jag såg hur min vän, ung och framåt men på senaste tiden så ledsen, så ledsen (hon sitter med nyköpt lägenhet och krossade framtidsdrömmar) piggnade till, började ställa frågor, lade om kursen...
Men en sak kommer hon inte över, och inte jag heller, om sanningen ska fram: det faktum att den fackliga aktivitet som de senaste åren faktiskt gett resultat både när det gäller praktiska saker och sammanhållningen i arbetsgruppen kommer att självdö. Där finns en av riskerna med att ha en väldigt åldershomogen redaktion med medelålder långt över 50: alla tycker att de gjort sitt när det gäller facket. Ingen vill, orkar, har lust. Alla är nöjda med att ta hand om sej själva, även om det givetvis blir problem när det är dags för lönerevisioner och omorganisationer och... Ja, ni fattar. Nånannansansvar-sjukan.
Det ansvaret har vi tagit, hon och jag, till ganska hög kostnad för oss själva... Roligt har vi förstås också haft, och det är en stor tillfredsställelse att få höra att det aldrig fungerat bättre med det fackliga arbetet än de senaste åren.
Ändå: nu självdör det. Dels på grund av hennes försvinnande, och dels på grund av mitt. På ett eller annat sätt. Jag vet nämligen att jag inte kommer att orka ensam, att det funkat så bra är givetvis för att vi stöttat varandra.
Hon är så ledsen för att allt vårt arbete nu kastas bort. Är bortkastat. Vad man nu ska säga. Och jag sympatiserar, även om mina drygt femton år mer i livet gett såpass mycket mer erfarenhet (cyniskhet?) att jag kommer att kunna lägga det bakom mej på ett annat vis.
Stackarn... Det är inte lätt att vara ung, att brinna så hett för något, och inse att visserligen är det man gör uppskattat, men inte anses så viktigt att någon med automatik kastar sej över stafettpinnen och fortsätter!
Vill inte tänka, alltså. Och vill knappt jobba, heller. Blir ledsen av att komma dit, ledsen när jag svepts med i en uppgift, gjort ett bra jobb, och minns att jag faktiskt inte är önskvärd. Att jag är en "sån där", nån man vill bli av med.
Min närmaste chef kom in och pratade häromdagen, och det kändes väldigt svårt. Han är inte alls intresserad av människor, den mannen, det här med känslor är jobbigt för honom, och därför är det en totalt obekväm situation när han börjar prata känslor... Visserligen känns det väldigt bra att få höra att jag har hundraprocentigt stöd från dem som faktiskt räknas i min värld, dem som jag jobbar med, men det betyder ju faktiskt ingenting rent praktiskt.
Och vill jag...?
Inte tänka. Vill inte mer. Ner med hjärnan i ishinken, bara, stäng av, strunta i verkligheten... Inte så konstruktivt, va?
2 kommentarer:
Det är väldigt frustrerande att den nuvarande arbetsmarknaden har lyckats så väl med att desarmera mycket av det fackliga arbetet. Nu hänger det ofta på enstaka personer om det fungerar alls på en viss arbetsplats och det meriterar verkligen inte i arbetsgivarens ögon.I min bransch har någon räknat ut vad man förlorar i lön på att vara fackrepresentant.
Men det VAR ett roligt uppdrag i många sammanhang så det fick väl vara värt en slant även om det var orättfärdigt. Håller tummen för dig och dina medarbetare att ni inte blir alltför kantstötta i turbulensen.
Inte en sekund tänker jag ångra mitt fackliga engagemang!
Men jo, visst innebär det att man halkar efter lönemässigt, även om arbetsgivaren förstås aaaaldrig skulle göra nånting sådant...
Jag har haft fantastiskt roligt, både med mina fackliga uppdrag och med de utbildningar jag faktiskt fått under min tid som förtroendevald, och de kunskaper jag skaffat mej anser jag som ovärderliga.
Trots ovanstående är det givetvis så att jag just nu känner att det mest blivit skit av alltihop. Allt arbete bortkastat, kanske...?
Nej, inte det. Jag hoppas att det jag/vi lyckats genomföra under de här åren kommer att leva kvar i någon form, om inte annat har arbetsgivaren fått lära sej ett och annat om lagar och regler och arbetsmiljö!
Skicka en kommentar