söndag 23 oktober 2011

Mummel om bearbetning

Efter en sömnlös natt med en massa tankearbete har jag kommit fram till följande:
Jag förlåter. Jag förlåter den lille mannen som inte kan stå för sina handlingar, för det är högst troligt att det beror på att han är rädd. Rädd för att den Store Chefen ska bli förbannad (ingen trevlig syn, eller upplevelse...), så jag förlåter honom.
Jag förlåter, önskar honom all lycka och glädje i livet, och släpper taget om min ilska, min förödmjukelse, alla de där negativa känslorna som dominerat den senaste tiden. Dominerat och förgiftat mej.

Så. Klart. Inte ska en liten feg mans misslyckanden få förstöra mitt liv, förstöra mej? Han får leva med sej själv, och jag får leva med mej, och därför väljer jag att förlåta och släppa taget om det negativa. Han berör mej inte längre, och jag tänker inte ens lägga energi på att förakta. Det ni!

Och det känns så skönt. Så skönt att komma fram dit, och så skönt att välja - jag väljer liv och glädje och mej själv i stället för att fastna i ilska och förtvivlan och förakt och alla fula, negativa, otäcka känslor som gör livet outhärdligt.

Hade besök av dottern igår, och jo, det är relaterat. Vi pratade nämligen om hur vi ska försöka jobba oss bort ifrån allt hennes negativa.
Vi har båda skrivit en del under åren som gått, jag har ju en kartong "tankeböcker" på vinden, år efter år av händelser och känslor nerskrivna, och hon har en hel del, hon också. Idén vi berört tidigare, och som vi båda anser vara rätt bra, är att försöka spegla båda sidorna: hennes upplevelser och mina, vid samma tidpunkter.
Vi är båda medvetna om att det kommer att visa sej att vi uppfattat samma händelser på helt olika sätt, men vi anser båda alltså att det är en riktigt bra idé att få ihop det till en historia.

Jag säger att det skulle kunna vara till stor hjälp för många, och varför inte bara göra det?
Anledningen är förstås att det kommer att göra ont som fan. Det är vissa saker jag inser att jag helt förträngt, för dottern har en förmåga att minnas allt, nästan otäckt ibland...

2 kommentarer:

olgakatt sa...

Å, vad jag hoppas att ditt val orkar stå sig! Det är alltid en stor sak att kunna välja bort energitjuvarnas inflytande men det lönar sig verkligen i längden!Sin energi behöver man till viktigare saker, minst sagt.

Mummel sa...

Sliter som ett djur med det - och jag SKA klara det.
De ska inte få stjäla mer från mej, det räcker med min självkänsla och mitt människovärde...

<