Är lite rädd för mej själv nu, faktiskt.
Pratade med min kurator om det igår, om den här känslan av att allting är i bitar, och jag får bara ihop ett par i taget, aldrig den helhet som behövs.
Det gäller allt - jag stryker, men det blir inte klart. Jag planerar vad jag ska göra i trädgården, och bara en liten del blir gjort.
Jag känner förstås igen tecknen, men vägrar att acceptera faktum: det är utmattning på gång...
Inte så svårt att förstå. Om man tänker på hur många nivåer jag har att hantera nu, hur många delar i mitt liv som inte fungerar och som jag måste bestämma mej för vad jag ska göra med, hur jävla svårt det är att orka med dels all mental press, dels den förbaskade kroppen som sviker mer än nånsin, är det inte alls svårt att förstå...
Tänker på hur lång tid det här kommer att ta, hur lång tid jag måste hålla ihop utan att veta vad jag egentligen har att hantera, och bara det drar igång stressreaktionerna som fragmenterar allt ännu mer, och så åker jag vidare på karusellen.
Om jag hade jobbångest förut är det ingenting mot vad jag har nu, för nu finns ingenting roligt kvar. Inte ens att komma hem, något som var fristad och lugn tills alldeles nyss, är längre lockande, eftersom varje sekund bygger på skuldberget.
Mitt skuldberg som redan är enormt växer och växer, och det är så väldigt tungt redan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar