Mummel om hemma

När jag vaknar och har fått i mej lite kaffe och läst morgontidningarna (har tre, är det inte helt onormalt nuförtiden?) loggar jag in på facebook och ser att jag har ett meddelande.
Det är från älsklingen, och han skriver: "Jag älskar att vara hemma med dej."

Jag och lilleman hade somnat innan han kom från jobbet igår, så vi sågs inte, och han hade tydligen haft en lugn stund med datorn. Och jag har inga problem att förstå vad han menar: jag älskar att vara hemma med honom också!

Vårt hemma. Vårt hemma, som tar form mer och mer för varje dag. Vi grejar och plockar och försöker hitta platser för alla prylar och möbler, och än så länge har vi inte lyckats bli oense om något alls.

När jag varit borta och öppnar vår dörr blir jag glad. Jag känner mej omsvept av värme och kärlek och det spelar ingen roll om huset är alldeles tomt, det är ändå fyllt av kärlek och värme och lycka.

Jo, lyckan finns där. Vi diskuterar det ibland, det här med att vi faktiskt känner oss alldeles nyförälskade fortfarande och att alla dessa vetenskapsmän som konstaterat att människor inte kan vara lyckliga mer än tre månader har fel. Fel fel fel. Alternativet är förstås att vi fastnat i första kvartalet...

Min store son sa häromdagen att 2010 är ett år vi aldrig glömmer, ett fantastiskt år, ett år som är alldeles otroligt om man tänker efter, och han har rätt. Från och med nyårsaftonsnatten har allt vänt, och han tittar på mej med ögon som lyser av värme och kärlek och ger mej en känsla av att han unnar mej allt gott i världen - förstås gör han det, men jag har nog inte insett hur mycket förrän nu, när han säger det.

Det är en sällsam känsla, en känsla av att det här huset, detta hemma, har blivit nån sorts nav. Ett nav som håller stadga och ger oss alla en trygg och lugn bas, ett hem som gör oss starka nog att klara av det mesta.

Lilleman har det lite svårt nu, efter besök hos biologiske fadern har han haft ett antal sammanbrott, och det märks att hans lilla huvud spinner, han har svårt att få ihop alla olikheterna. På kvällen är det som om han letar fel, han söker anledningar att få gråta lite, och jag försöker förklara och hålla om, låta honom vara ledsen men sen hitta alla de bra saker han har och får, och han kan se dom också, även om han slits i sina lojaliteter.

När jag släppte av honom hos pappan blev också jag gråtfärdig. Det ser obebott ut, obebott och igenväxt, mitt pysslingkörsbärsträd är dött, kvävt av ogräs och oregano som fått breda ut sej, och jag tänker att snart kommer nån granne att anmäla honom till kommunen, snart kommer råttor och ormar och fästingar att attackera min lille son om han försöker att leka i det vadhöga gräset, och vad kan jag göra för att skydda min lille plutt???

Men här ska han få vara glad, här kan han leka i trädgården, här slipper han skämmas om han tar med kompisar från skolan - här ska vi ha ett hem, med vuxna som ser honom, låter honom vara barn med just så mycket ansvar ett barn i hans ålder klarar.

Här ska vi fortsätta att omge oss med kärlek och värme och lycka.

Nu har vi t o m bredband och digital-tv. Äntligen! Tack för det, Telia...

Mummel om världens bästa lilleman

Jag är en fantastiskt lyckligt lottad människa, och det är jag noga med att tala om för mej själv och mina närmaste varenda dag.

Ibland blir det extra tydligt, ibland hisnar jag och blir nästan lite yr av allt jag har, av att jag har så många omkring mej som jag älskar och som, faktiskt, älskar mej.

Det har varit väldigt jobbiga veckor nu, nästan en månad av flyttkaos och en massa jobb mitt i allt, av konflikter med storsonen som gränsat till öppet krig, av småirritationer som skulle ha kunnat bli storbråk - men vi har tagit oss igenom, vi har öppnat kommunikationskanalerna och vägrat att gå och småtjura utan att tala om varför, och det är bra. Mer än bra. Mycket mer än bra, om sanningen ska fram!

Den som imponerat mest är min lille, min älskade lille vackre son som är så klok och insiktsfull och omtänksam. Det är förstås så, det måste vara så att han haft ofantligt tråkigt, alla vuxna har sprungit omkring som yra höns och knappt haft tid att prata med honom, än mindre aktivera honom... Så vad har han gjort? Han har hjälpt till, det är vad han gjort, hjälpt till på alla tänkbara vis, burit och fixat och packat och packat upp, installerat och konstruerat, micklat ihop och micklat isär - och inte gnällt ett enda gnäll. Inte tjatat ett enda tjat, heller, inte om nånting.

En oförglömlig episod är när jag var iväg till lägenheten och mina grabbar var hemma här och jag, till min stora fasa, till min stora skam, helt glömt bort det där med mat. Lunchdags hade kommit och gått, och den väldigt snabbväxande lille mannen var förstås hungrig som en varg. Så vad gör han?
"Jag fixar lite lunch", säger han till min käraste, och så gör han det. Det rör sej inte om mer komplicerade grejor än att mikra en Billy's pan pizza, men ändå...

Vi pratar mycket också, jag och min sistfödde, och mitt hjärta blöder för hans skull, för att hans stendumme far inte inser vilken skatt han fått att förvalta. Det är tre veckor sedan de sågs, men inte en enda gång har den idioten ringt för att prata med den lille. Den lille har ringt sin far, däremot, och man kan ju tycka att idioten borde inse att barnet längtar efter honom, för hur det än är har han bara en enda pappa.
Igår längtade han väldigt, och ringde för att fråga om de inte kunde ses i helgen, han tänker på (och pratar om) att mamma ju "lånade" honom en långhelg mitt i hans fyraveckorsperiod hos pappa, mamma sa att hon inte klarar sej i en hel månad utan sin lille pojke, så varför gäller inte samma sak med pappa?

Så han ringde för att fråga. Och fick till svar att det kanske skulle gå att ordna, kanske kunde de ses en sväng i helgen...
Han var så ledsen, så ledsen, men skulle aldrig visa det, inte öppet. Han är så lojal och beskyddande i sin kärlek, min fantastiske lille son, han förklarar och bortförklarar och förlåter och förlåter och förlåter - och jag skulle vilja slåss!!! Hur kan en vuxen man, far till ett enda barn i hela världen, behandla detta enda barn som om han var ett besvär???

Måste släppa. Kan inte. Körde förbi huset igår, och fick ångest ännu en gång, det ser obebott ut, trädgården är alldeles igenvuxen, gräset decimeterhögt, fönstren flagar färg, och där ska mitt barn bo halva sin tid... I ett hus där han inte vågar vara ensam på övervåningen. Med en trädgård han inte kan leka i.

Vad är det vi gör mot våra barn?

Mera krångelmummel...

För ett tag sedan bitchade jag ganska ordentligt om Telia, och nu tänker jag, gullig kommentar från Peter eller ej, fortsätta med det.
Vi har varit väldigt tålmodiga och svenskt accepterande, men nånstans går väl gränsen, eller???

Nåja. Såhär: de två, tre sista veckorna på gamla adressen var det mer ovanligt än inte att kärastens telefon fungerade. Minst varannan dag ringde han supporten på Telia för att felanmäla, och det svar han fick var att telefonkrånglet "hade med adressändringen att göra".
Bara så. Inget mer.

Så flyttar vi alltså, efter att ha fått absolut besked om att allt skulle fungera från och med inflyttningsdatum - men det gjorde det förstås inte. Kom däremot ett sms där de "upp till 8 arbetsdagarna" det skulle kunna ta för att få bredband och digital-tv att funka förvandlats till "8-10 arbetsdagar"...
Han ringde, och fick besked om att tv:n och bredbandet skulle fungera från den 11 augusti, en och en halv vecka efter inkopplandet av telefonen. För så är det bara. Ingen ytterligare förklaring gives.

11, det är idag. Och inte funkar nånting, inte! Lillsonen gråter, han har varit jätteduktig hittills och accepterat att han inte kan se sina tv-program, inte surfa på sina internetsidor, men idag tog hans tålamod slut.
Liksom mitt. Visserligen har jag semester, men i mitt yrke är man aldrig riktigt ledig, så är det bara.
Utom om man har oturen att välja Telia som leverantör, då. Har mottagit ett antal irriterade samtal (på min mobil, Tele2) på grund av att jag inte kan leverera enligt överenskommelse. Mindre kul. Men jag skyller på Telia, utan att tveka en sekund. Jävligt dålig pr blir det, mest för Telia, men också för mej, förstås.

Käraste ringde kundsupporten för vilken gång i ordningen har jag ingen aning om, och fick svaret att jo, allt skulle ha kopplats på natten till idag, alla kopplingar här var riktiga - men det fungerar lik förbannat inte.
För det måste vara nåt fel nånstans på vägen, nånstans på Telias väg hit, till sin kund. Och vi fick bereda oss på tre dagars väntetid innan felet är åtgärdat....

Sedan säger den stackaren (jo, för det är synd om dom som sitter i kundtjänstelefonerna, vad ska de kunna göra?) att "eftersom det närmar sej helg kanske det inte blir förrän efter helgen" och det var när jag hörde det som jag gick i taket ordentligt. Vi pratar onsdag morgon. Det är fanimej inte "närma sej helg", det är närmare helgen som gick än den som ska komma, och det är definitivt tre arbetsdagar kvar före lördag!

Sen kom det, igen. Förklaringen till varför det bara är krångel med Telias leverans till sin kund: "Vi är underbemannade".

Så okej, Telia: om ni är så underbemannade att ni inte kan leverera de tjänster era kunder faktiskt betalar, och betalar dyrt, för att få kanske det är dags att anställa lite fler tekniker, alternativt varna innan man skriver några avtal??? Typ: "Eftersom vi är ständigt underbemannade kan vi inte garantera att de tjänster ni betalar för kommer att levereras", och så får man bestämma sej för vilken leverantör man vill ha utifrån den - korrekta!!! - informationen?

Vi bestämde oss alltså för att låta Telia leverera allt till oss, telefon, tv, bredband - och hittills har det bara varit krångel, idiotiska bortförklaringar och dåliga ursäkter.
Ingen tv. Inget bredband.
Men telefonen har faktiskt fungerat hittills. En tredjedel, är det bra, eller?

(Så hur kan jag posta detta? Jo, nån granne, som förmodligen inte valt Telia som leverantör, har ett öppet nätverk... Jag stjäl m a o bredband från nån av mina nya grannar, och det, mina vänner, känns inget vidare!)

Utmattat mummel...

På plats, mer eller mindre, och jag har kommit hem.
Känns inte som om jag flyttat, m a o, känns som om jag hittat hem, och om man hittar ett hus som man trivs i från första sekund, då måste det väl vara rätt?

Men satan, vad det är jobbigt. Och som om det inte vore nog med packa-bära-köra-bära-packa upp så passar jag på att få värsta sommarförkylningen... Feber, hosta så revbenen nästan hoppar ur läge, huvudvärk så att jag legat på golvet och skrikit under de värsta hostattackerna (huvudvärk+hosta=fruktansvärda plågor!) och ovanpå det mellanblödningar för första gången på p-spruta.
Vilket de kvinnliga läsarna förstår. Att det inte bidrar till välmående, precis...

Är alldeles väldigt lycklig, och jag hör min älskade vissla och gnola när han bär svintunga kartonger eller plockar med disken efter middagen, och jag tänker att det här, det är livet, det är vad livet egentligen skulle ha varit. Tänker att nu, nu behöver jag aldrig söka mer, nu har jag hittat vad jag behöver, vad jag vill ha, och nu klarar jag allt.
Vi klarar allt.

Och den lille älskar allt. Han sjunger och leker och hittade en vän det allra första han gjorde, en grabb som bor i huset bredvid och är ett år äldre och det är helt fantastiskt. Inga problem att somna i nya rummet, han plockar och grejar och gör fint, han leker och donar och gör en butik där han säljer allt ifrån svärd till whisky - var han nu fick det ifrån...

Lite sorgligt är det också, när lillpojken och kärasten var ute på äventyr mötte de barnets far, som frågade om pojken inte skulle med och käka burgare - och pojken sa nej. Han vill alltså hellre vara med min sambo (!!!) än sin far.
Förstår honom, det är inte det, men sorgligt är det lika fullt.

Igår tog de en bastu, sonen och sambon, de var i källaren säkert en timme och jag började bli säker på att de var kokta, men de hade bastat en kvart och tillbringat resten av tiden i relaxen, snackat och haft det allmänt bra. Det är sådant som bygger relationer, och det är sådant hans far aldrig gör. Hans uppfattning om kvalitetstid är varsin dator med varsitt spel. Kanske bredvid varandra, men helst i olika rum. Sorgligt, som sagt.

Nu ska jag plocka några fler lådor. Varför har man så otroligt mycket grejor???

Lyckomummel

Jag sitter i en solstol på gräsmattan i Stugan, och är så lycklig att tårarna rinner.

Pappa kommer, och blir, förstås och som vanligt, alldeles nervös, tårar har han aldrig klarat av, min far.
Han frågar inte, eftersom han är av den sorten som inte vågar komma i närheten av känslor, men jag berättar ändå:

Jag sitter här och ser min lille leka, solen skiner, svalkan i sjön är ett stenkast bort och jag vet att jag kan plocka smultron till efterrätt om jag bara fixar alla förbannade bromsar och hästflugor som är ute efter mitt blod och titt som tätt hugger mej så jag skriker högt, och jag inser hur alldeles sanslöst lyckligt lottad jag är.
Hur rik jag är. Jag har så mycket som inga pengar i världen kan köpa, pappa, barnen, mina föräldrar kvar i någorlunda form, Stugan med skog och sjö och lugn och hemkänsla, och kärlek...

Min far förstår, men klappar mej bara lite på kinden och skyndar bort, tårar, även om det är glädje tårar, är inget han vill ha att göra med.

Så kommer älsklingen, och vi har en fantastisk dag. Ingenting gör vi, precis, förutom att jag får möjlighet att visa honom var min själ bor, den plats i världen som är det närmaste ett "hemma" jag haft sedan jag lämnade villan jag växte upp i.
Jag får berätta, om hur vi flyttade upp då skolan slutade, om bonden som hade fem, sex, sju kor som vi fick "hjälpa till" att mjölka, om spenvarm mjölk till nyplockade bär, om timmar, dagar, i sjön, på sjön, lillbåten som vi rodde till vassruggen med, abborrarna som smakade så bra när man metat upp dem själv och sedan grillar - jag fick dela med honom, och han förälskade sej.

Det känns så rätt allting, och jag gråter ännu mer, av ren lycka, när min älskade viskar att det var den allra bästa semesterdagen någonsin, aldrig aldrig har han känt sej så avslappnad och så... Ja, kanske hemma?
Nu vet han ännu en bit av det som format mej. Nu har han levt i min barndoms land ett par dagar, och jag tror att vi aldrig blir av med Stugan. Nu kan jag få ha den kvar, men hans hjälp klarar jag allt, och min mamma och pappa har en liten glimt förundran i ögonen, de också.
Inget mer prat om att sälja. Pappa frågar t o m om älsklingen tror att han kan fixa båtmotorn, den lilla 4-hästarssnurra som syrrans son mekade med för tio år sedan så att den inte går igång längre - och jag tänker att mirakel kan ske, för om min far kan be om hjälp, spelar ingen roll med vad, han bad om hjälp, då är det något särskilt på gång.

Tacksam. Så evinnerligt tacksam är jag, och jag vet att allt blir bra nu.
Jag vet.

Mummel om eländiga föräldrar

Eller snarare, om en eländig förälder, nämligen min yngste sons far.

Lilleman har varit hos pappa i två veckor snart, han har ju sommarlov, hans far semester - och vädret har varit fantastiskt!
Jag pratade med sonen häromdagen (vi pratar ganska ofta, men nu är det just det här samtalet det gäller...) och han berättade att han hade pyjamasdag. Den tredje i ordningen, tydligen. Jag frågade om han inte varit och badat när det nu är så fint väder, men det hade han inte. De har inte gjort någonting alls.

Blev alldeles kall, och gjorde upp med sonen att jag ska hämta honom idag, och vi ska tillbringa helgen i sommarstugan mina föräldrar äger. Där finns skog och smultron och stenar att klättra på och en badstrand som det tar tre minuter att gå till, och det är vårt alldeles egna sommarparadis.

Så ringer min mor, och berättar att hon träffat barnbarnet och hans far i affären, att hon frågat om de inte solat och badat - och fått historien om pyjamasdagarna och upplysningen om att de inte hittat på någonting alls.
Då frågade jag [pappans namn] och han sa att de sover länge, sa hon, och jag tänkte att han sover länge och att lilleman får ta hand om sej själv.
Sedan hade [pappans namn] sagt att lilleman gått ut i trädgården en dag, men att han då hade hittat en död fågel och gått in igen.

Men hallå! tänker då någorlunda sunda människor, hallå, gå ut och ta bort den döda fågeln, då, så att ungen kan vara ute i trädgården när han vill!?!

Det är bara det att det inte längre kan kallas för trädgård, det där. Han klipper inte ens gräset efter ordning, hittills i sommar har det blivit en (1!) gång. Det är m a o risk för mer än döda fåglar, t ex fästingar och råttor...

Nej, jag överdriver inte. Min fina trädgård, med mormors rosenbuske som doftade så ljuvligt tillsammans med lavendeln och alla mina örter och kryddor är kvävd av ogräs, och pysslingkörsbärsträdet som jag planterade har inte en chans att växa och frodas bland kirskålen.

Jag känner mej alldeles maktlös, det enda jag kan göra är att "kidnappa" lilleman tre, fyra dagar och ge honom lite riktigt sommarlov, men sen måste jag alltså köra honom tillbaka till den där misären.

Jag tar helg, och tänker njuta av den tillsammans med min lille son. Vi ska äta smultron och grilla, kasta pil och spela badminton och boule, och vi ska bada. Känner jag honom rätt blir det nog mycket tid vid och i sjön, och det är bra så.

Bara jag får ha honom nära ett tag. Bara jag får se till att han får riktig mat ett par dagar, inte bara mackor med ost som värmts i mikron eller pasta med mamma Scans köttbullar. Bara jag får påminna honom om att det faktiskt är hans rätt att vara i centrum, att det faktiskt är hans behov som ska prioriteras, inte förälderns.
Bara det vill jag.

Mummel om flyttkrångel

Jag hade glömt hur mycket krångel det är med att flytta, eller kanske förträngt.
När jag var 25 sisådär räknade jag på hur många gånger jag flyttat, och det var många, det.

Mina första 18 år var det en (1) gång, när jag var knappa året hade pappa byggt färdigt vårt hus, och där bodde jag sedan tills jag stack den dag jag fyllde myndig... Ung och dum, finns ingen annan förklaring!

Men sen... Uppåt tjugo flyttar blev det, och ingenstans var hemma.

Nu ska jag flytta hem, tror jag. Men innan det är klart är det sjusärdeles massa krångel! Uppsägning av tv, bredband, telefon, för det visar sej att det är mest praktiskt och ekonomiskt klokt att flytta min kärastes telefon-bredband-digital-tv.

Och då kommer vi till Telia. Telia är ett stort företag, eller hur? Man kan tycka att flytt av abonnemang inom samma riktnummerområde i dagens digitala samhälle inte skulle behöva vara så komplicerat, eller hur?
Fel. Det blev väldigt mycket krångel. För det första gick det inte att genomföra via hemsidan, trots att det slås på stora trumman för det tillvägagångssättet. Billigare att sköta allt själv via sajten - men det blev bara felmeddelande, "du är inte under 26 år och kan inte flytta ditt abonnemang", eller nåt i den stilen.
Va?!? tänker man då, och älsklingen ringde kundtjänst och fick upplysning om att han var nummer 46 i kön, "vi tar emot ditt samtal så fort vi kan", och så vidare.

När han väl kom fram sa människan som skötte kundtjänsten att det var nåt fel på hemsidan, men att det gick bra att göra det per telefon till internetpris. Bra så. Men sen säger människan att det tar upp till åtta arbetsdagar efter det att telefonen är inkopplad innan bredbandet fungerar, och det går ju inte...
Tvingade honom att ringa igen, stackars man, och han fick beskedet (av en annan kundtjänstmänniska) att jo, så låg det till, åtta dagar tar det. Orsaken? "Vi är för lite folk".
Va?!? tänker man igen, men vem kan tjafsa med Telia om hur saker och ting är???

Nåja. En vecka går. Brev kommer, med besked om att abonnemanget är flyttat, men bara telefonen. Ojojoj... Ännu en telefonkösittning för stackars älskling - och denna gång säger tredje kundtjänstmänniskan att nej, inte behöver vi vänta på vare sej bredband eller tv, det kopplas in samtidigt med telefonen.

Vad var det jag sa! tänkte jag säga, men sa inget, eftersom jag inte sagt utan bara tänkt.

Och så fjärrvärmeleverantören, då. Vi fick besked av mäklaren att vi ska ringa och upplysa dem om att vi flyttar in när vi gör, och att räkningen därefter ska ställas till oss.
"Jag är sommarvikarie och vet inte riktigt hur det fungerar", sa flickan som svarade när jag ringde, och jag tänkte att visst, det är klart, lämnade mina uppgifter, plus telefonnummer. Jag räknar nämligen med att de ska ringa och säga att allt har blivit fel, för det är så det fungerar1

Eller inte fungerar, snarare.

Hur gör man egentligen för att hålla reda på allt man måste hålla reda på i det här läget? Borde jag inte kunna det nu, efter alla de gånger jag har flyttat???

Men: jag bestämmer att jag inte ska låta mej beröras. Inte låta något negativt slingra sej in och förstöra all glädje, all förväntan.

Den här flytten ska nämligen gå hem!

Mummel om förlåtelse

När de små söta bebispojkarna blir stora blir de karlar. Så enkelt är det, och så svårt.

Uppgörelser med vuxna barnpojkar (hur fan formulerar man det där så att folk förstår vad man menar???) är svåra, och skilsmässa är ju inte aktuellt - lösningar måste m a o till...

Min äldste son är den människa som står mej närmast, så är det och har alltid varit. Kanske är det därför det är så svårt när det blir så här, när vi kommer fram till brytpunkter där ena vägen är konfliktlösning och den andra är otänkbar.

För så är det ju. Tanken på att bryta med barnet/barnen är helt och hållet otänkbar, och där är man utan undantag i ett otroligt känslomässigt underläge. För visst vet de att det är så?
Om jag gjort det jag ska under deras uppväxt vet de att det är så. Att jag står kvar hur jävligt det än stormar, inte för att jag håller med om allt eller står bakom alla beslut, men kvar står jag.

I min kärlek till dem är jag svagast i världen, och starkast. Den har gett mej kraft att överleva trots all skit jag fått ta mej igenom, men den har också gjort mej till den mest sårbara människan i världen.
Så är det ju - barnen, hur stora de än är, håller mitt hjärta i sina händer.

Vi bråkade som fan igår, jag och min förstfödde, där rök stickor och strån och annat också, och det som gör mej mest förbannad är att han smiter.
Han smiter från ansvar, både känslomässigt och fysiskt, och ekonomiskt också för den delen, och jag kan inte tillåta det.
Det är mycket för min egen skull nu, jag vare sej vill eller orkar dra honom, jag orkar knappt dra mej själv och mina måsten, han måste ta sitt - och ska han bo här får han ta mitt också.
Inte min skit, den tar jag själv, men sin egen. Och jag kan inte tillåta att han flyr från de diskussioner vi måste ha längre.

"Jag orkar inte när du är såhär" säger han, och vänder ryggen till. Jag byter sida och säger att han fanimej får lov att orka, för annars sitter vi fast i "såhär", annars sitter jag fast i tårar och ilska och ledsamhet och inget blir någonsin bättre.

Jag sa att han får se mej som övning, för om han bär sej åt som han gör mot mej mot sin framtida partner åker han ut... Om han inte kan ta en förbannad kvinnas tårar blir det ett ensamt liv...

Får man säga så till sitt barn? Jo, det måste man ju få, för hur ska han annars kunna lära sej?

Nu är allt lugnt. Och nu ser jag fram emot att se honom växa av att ta känslomässigt ansvar för sina handlingars konsekvenser.
Det är nog vad som gör honom arg, tror jag. Att han faktiskt inser att han gör fel, att min ilska och ledsamhet är en direkt konsekvens av det sätt han väljer att bete sej på. Och jag tänker att om jag kan få honom att förstå nu så blir hans framtid mycket, mycket bättre...

Älskade barn. Mitt hjärta i deras händer, alltid. Så svag, och starkast i världen.

Mummel om besvikelser

Okej. Nu är jag ledsen och gråter.

Jag är så besviken och förtvivlad, och jag kan konstatera att barn är den största gåvan och den största rikedomen - men också den största källan till förtvivlan och besvikelse.

I flera år har jag försökt behandla min äldste som som en vuxen människa när han är hemma. Han är ju dock 23 och klarar sej själv nio av årets månader, eller hur? En vuxen människa som ska dela min vardag under en begränsad period, så har jag försökt att se det.

Så har det alltså inte fungerat. I tre fyra år (mer, kanske, beror på hur man räknar) har han med jämna mellanrum flyttat hem, vi har diskuterat igenom saken innan, bestämt hur mycket han ska betala, vad jag förväntar mej (att han ska vara en bidragande kraft i hushållet, inte en belastande), vad han förväntar sej - och varje gång har det slutat likadant: han bär sej åt som en jävla snorunge, skapar kaos och oreda både fysiskt och psykiskt, bidrar inte med ett jävla dugg...

I år är det extra besvärligt. I dag är det extra besvärligt. Igår när jag kom hem såg det ut som om det brutit ut krig i mitt hem, och jag gav honom ett ultimatum: endera börjar han göra rätt för sej, fysiskt och ekonomiskt, eller så flyttar han. Han kan hyra sin systers lägenhet, den står tom, och även om det kostar honom bra mycket mer än det jag vill ha för att han får bo i mitt hem är det ändå nånstans att bo.

Idag lovade han att hjälpa mej att bära utrensat skräp till en container som lämpligt nog står här ute. Lovade och svor. Flera gånger. Efter trettitvå ursäkter. Som vanligt m a o.
Men inte är han här, inte. Han stack till golfbanan med ett gäng kompisar tidigt i morse, och klockan 15. oo börjar han jobba.

Ska packa hans grejor. Kräva tillbaka nyckeln.
Nu är det nog.
Nog med tårar efter brutna löften, till mej eller till lillebror. Ska han ha privilegier får han visa att han förtjänar dem.
Han får bli vuxen nu, inför mej också. Jag fixar inte att han regredierar och blir en tonåring så fort han kommer hem.

Kalla mej dålig mor om ni vill, men sån här skit tar jag inte, inte ens från mina barn.
Och jag har fanimej uppfostrat honom bättre än så!

Misstag att förakta...

En sak skäms jag för, en skam som färgar rätt mycket av min vardag: jag föraktar min yngste sons far av hela mitt hjärta.

Jag har försökt, och fortsätter att försöka, komma förbi känslan, hitta fram till någon slags känsla av respekt i stället, men det är stört omöjligt.

Varje gång jag lyckats komma en liten bit på väg händer något som får mej att halka tillbaka, i ilska eller ledsamhet eller detta eviga förakt, och jag är ganska förbannad på mej själv för den saken. Det påverkar ju min lille, min underbare ögonsten, och det är förfärligt att jag inte kan vara en större människa än så...

Men faktum är faktum, och så länge fanskapet bär sej åt som han gör finns ingen möjlighet för mej att hitta minsta lilla gnutta positiv känsla inför honom.

Att lägga skuld på ett barn är fult. Hittar inte något bättre ord än det, fult är det, och en hel massa annat också. Att skälla ut ungen efter noter för att han trillar och spräcker gipset är så jävla lågt att jag är glad att jag inte var i närheten - vet inte om jag kunnat behärska mej i det läget, och behärska mej måste jag ju under ganska många år till. Att sen inte åka raka vägen till akuten för att se till att nämnda gips fixas är inget annat än grov försummelse, och jag är glad att jag hade en nära vän i närheten som kunde berätta om incidenten för mej. Jag skäms inte ett dugg för att jag ringde och manipulerade lilleman tills han själv berättade att gipset gått sönder, för då kunde jag be att få tala med den försummande föräldern och se till att han tog ungen till lasarettet - de har tusentals rullar gips däruppe, nämligen, som bara väntar på att användas till diverse frakturer...

Det var ett rent helvete för mej att släppa ifrån mej ungen i helgen, eftersom det nu är semester och meningen är att vi ska dela den så att lilleman har så mycket ledigt som möjligt i sommar. Fyra veckor ska han vara där - men det blir förstås inte så, för vare sej jag eller barnet vill att det går så lång tid innan vi ses. Det får bli helgerna, och eventuellt lediga dagar för mej, och då klarar vi det, kanske...

Han ville inte åka. Det var första gången han sa det, "jag vill inte vara hos pappa i fyra veckor", sa han, och mitt hjärta brast. För vad kan jag göra?
Det jag försöker göra är att se till att mitt barn får ha sin pappa, får ha de här åren då ju alla barn faktiskt dyrkar sina föräldrar, försvarar dem in i döden vad de än gör, är lojala intill dumhet. Jag vet ju att det går över, men jag vill faktiskt att han ska kunna tycka att hans pappa är bäst i världen, den lilla tid det nu varar.

För det går över. Det vet jag, som sagt. Har ju två vuxna barn som bevisat, och bevisar, den saken. Inte en enda gång under alla år har jag pratat skit om pappor, och jag tänker inte börja nu. Det lönar inte ö h t, det enda man uppnår är arga barn, och risken att de vänder sin ilska mot en själv.

Men rädd är jag. Jag vet ju hur han fungerar, den yngstes far. Han själv och hans behov först och främst. En enda rätt väg till vad-det-nu-kan vara, och det är hans. Inga alternativa sätt att nå mål alltså - bara ett, hans, allt annat är fel.

Inte undra på att ungen är förvirrad. Inte undra på att det blir konflikter när han kommer från ett ställe där det är endera auktoritärt eller också gör-vad-du-vill-stil. Konflikter förekommer inte, det är order eller inget alls, för pappa vill inte ha "bråk"... Fy fan.
Så när han kommer till mej blir det bråkigt. Eller vad man nu vill kalla det för... Dels har han väldigt mycket ilska i sej, allt argt han har fått lov att spara på måste ju ut, förstås, dels kommer han till en förälder som vill ge struktur och ramar, inte inkonsekvens och gör-vad-du-vill eller gör-som-jag-säger...

Nåja. Tror inte att det kommer att förändras, det här. Och jag kan inte hysa respekt för en vuxen man som säger sej vilja ha fler barn men inte ger det underbara barn han redan har någon stabil grund.

Att han sen inte klipper gräs eller ser till att det hus han absolut skulle ha kvar efter separationen är i ordning utan står och förfaller är ju tyvärr inget jag har med att göra eller kan göra nånting åt. Men det är förskräckligt att behöva ge ifrån mej det dyrbaraste jag har till veckor av osäkerhet, till ett "hem" där han inte vågar gå ensam upp på övervåningen trots att han faktiskt har bott där i hela sitt liv...
Jag önskar att jag kunde göra något, men jag vågar inte pressa, för om vi skulle bli ovänner på riktigt vet jag hur det blir: mitt barns far skulle sluta prata med mej, och det skulle drabba barnet. Moment 22 så man kan gråta...