Mummel om överlevnad

I min bibliotekskasse (som förresten måste vara sådär femton år gammal nu, slitstarkt tyg de hade på det biblioteket!) finns just nu två typer av böcker: faktaböcker om personlighetsstörning och så en bunt utveckla-din-andlighet-böcker. Staple-stuff. Shirley MacLaine (varför tog jag den?), Caroline Myss, sånt.

Har läst dom förut. Haft nytta av, också. Och nu: måste dit igen.

Till lugnet i mej själv. Den där förmågan att klara av verkligheten utan den enda hjälp jag kan få från läkare, nämligen piller. Piller är inga problem att få. Kan du inte sova? Ta en näve propavan. Är du förtvivlad? Sobril kanske funkar.

Jag vill inte ta mer piller än jag måste för att funka i vardagen, vilket i och för sej är en hel del. Det är väldigt lätt att ta till, dock, eftersom det ju faktiskt är så att jag sover som en stock, utan drömmar, om jag tar två propavan. Att jag känner mej lugnare om jag tar femton milligram sobril. Lätt att ta till, lätt att stanna i, och ett mentalt beroende är även det ett beroende.

Så jag försöker hitta tillbaka till verktygen som fungerade då vid förra stora Krisen, när livet rasade förra gången. Mindfulness. Fysisk aktivitet. Meditation och avslappning. Affirmationer.

Problem: det kräver en jävla massa kraft och disciplin. Som jag inte har. Särskilt inte kraft. Tröttheten är förlamande, uppgivenheten sticker fram nosen, hopplösheten hälsar ofta på.

Ibland tillåter jag mej till och med att upplösas i gråten, helt och hållet. Svarar inte i telefon, går inte ut, sunkar omkring i lägenheten i flera dagar, studsar mellan fyra tomma rum och köket.

Så söket måste igång, om jag ska överleva. Eller så här: jag måste hitta en liten smula vilja. För just nu vill jag ju inte ens orka, då blir det knepigt...

En ljuspunkt finns, och det är lilleVild. Men jag tänker: inte ska den lille stackaren sitta där med ansvaret för sin mors överlevnad! Den rätten har jag inte, tänker jag, så kan jag inte göra, det är inte rättvist mot honom.

Psykgubben säger att jag måste vända på det resonemanget, att jag måste inse att jag inte har rätten att ta ifrån den lille hans mor.

Just nu kan jag inte det, men sprattlar emot rätt bra. För även om mantrat "det måste ju bli bättre" känns slitet efter tjugo år så kanske det funkar den här gången?