Ombörjan

Insåg snabbt att det inte finns möjlighet att klara sej utan att skriva, och att det därmed får bli en ny blogg. Den gamla är mördad av onda människor. ELler av en stackars sjuk en, faktiskt. Så kan det gå. Jag känner mej kränkt och våldtagen, och sörjer min blogg, min oas, min safe-place som visade sej vara ordentligt o-safe.

Så jag drar igång här. En obefläckad. Ren som snö. Utan några som helst kännetecken, inte ens ett namn.

Är jag Mummel, eller är jag Misstag? Kanske båda?

Nåja. I o m att det är Bolibompa nu kan jag inleda. Det finns några lugna minuter då.

Det här kommer att bli en fullkomligt ostrukturerad tankeblogg, utan några som helst populistiska tendenser. En hel del skit, och ganska mycket navelskådande.

Som jag vill ha det. En ältplats utan att någon närstående behöver utsättas. En plats för de funderingar som inte känns okej att ta med bekantskapskretsen.

Ett sällskap i singellivet.

Jag ska nämligen lära mej leva med mej själv som mej.
I tjugo år har jag i första hand, alltid i första hand, varit mamma. Nu är jag sådär varannanveckasövergiven.
Storpippisarna har flugit ut. Den lille ungen bor varannan vecka, som sagt.

Och här står jag, och försöker undvika att bli patetisk. Sådär jobbet-är-mitt-allt-patetisk.
Det är svårt, eftersom jag faktiskt tycker väldigt mycket om det jag gör, och gärna skulle göra det till mitt allt....

Jag förstår dock, sådär med min hjärna, att det nog inte är nyttigt. Jag borde ju ha ett liv också, eller?

Vad det nu är.

Nåväl. Nu har jag gjort det. Sparkat igång. Skrivit första inlägget. Välkommen, om du råkar förirra dej hit.