Vaknar sju, vilket är sovmorgon, eftersom jag i vanliga fall går upp 4.30.
För att skruttkroppen ska komma igång tills det är dags att jobba. Har tänkt på det där med sovmorgon en hel del under det senaste året när jag ju varit barnlös varannan vecka och i princip skulle ha kunnat sova klockan runt vissa dagar men ändå vaknat sådär senast sju.
Det är barnens fel, förstås. Fick hela min dygnsrytm förstörd för tjugo år sen. Före det - vilket alltså innebär i tonåren eftersom jag just hunnit ur dom vid nr 1:s ankomst - gick jag på lördagarna upp lagom till tipsextra. Mina föräldrar om inte grät så iallafall röt.
Jag har varit i samma läge några år, men nu har alltså båda storbarnen packat och stuckit, och den lille kan vid enstaka tillfällen sova till 8, kanske halv 9.
Då sitter jag i köket med min kaffemugg och min bok (inga tidningar på söndagar, stort trauma, annars har jag tre) och väntar på att han ska vakna, och tänker på förlorad sömn...
Idag är gråvädret kvävande. Jag gillar hösten, september och oktober är det bästa jag vet, utom regniga gråmorgnar. Som idag. Det blir aldrig ljust en sån här dag, färgerna dimmas till grått, dom med, och tristheten smittar av sej.
Eftersom jag redan är ungefär så låg det går att bli känns det lite farligt, också, inga marginaler neråt alls. Får helt enkelt försöka vara kreativ och hitta på nåt själshöjande med min lilleVild, arbetsveckan väntar ju med allt som lokalreporterjobb innebär...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar