En stund till

När LilleVild nu sitter och skjuter blå plastkulor med hjälp av en Bionicle i badkaret blev det ännu en liten stund.

Avbruten av akututryckningarna då en av tre blå kulor skjutits bort (har fiskat upp en ur avloppet, yek), men ändå.

Tänker på vad jag läst på senare tid, framförallt om hur man kan ha det som anhörig till psyksjuk. Försöker finna mej i det faktum att jag är det. Försöker få mej själv att inse att det enda jag kan göra är att slappna av tillsammans med LilleVild nu i helgen, och sen försöka överleva veckan som kommer.

Det brakar lös på måndag igen, det vet jag. H*n kommer att hitta på nåt knas igen, det vet jag. Alla tecken tyder på det, och jag kan bara hoppas att soc och psykmänniskorna tar tag i det nu.

Inga fler "vi planerar ett möte"-svar. Inget mer "när utredningen är klar, så..."-svar.

H*n har inte ätit ordentligt veckan som gick. Inte duschat. Varit aggressiv, hållit sej undan från jourhemmet.

Det brakar snart lös, ordentligt. Och jag är rädd.

Samtidigt är jag så trött nu att jag inte riktigt orkar vara lika skräckslagen som förut. Sveken under veckan som gick har på något sätt lagt distans mellan Mamman och Mummel. Det känns riktigt, riktigt underligt.