Jag läser en del bloggar, för mitt höga nöjes skull, för att jag gillar den som skriver, för att jag gillar språket i just den bloggen, eller för nåt annat. Läser bland annat Perez Hilton, eftersom jag nu en gång för alla gillar skvaller.
En blogg som jag verkligen gillar, trots sparsamt med inlägg, är Lisette Schulmans. Hon är klok. Hon har ett underbart språk. Och därtill är hon rolig, tanten. Idag snubblade jag över följande debattartikel (eller vad är det egentligen? En förklaring? En tigermamma?).
Får mej förstås att fundera över mej själv, och mitt bloggande. Brände mej rejält sist, kan jag säga, så jag funderar fortfarande över vad jag egentligen ska ha den här bloggen till...
Ungefär såhär är det: jag har ett skrivbehov, och, i min nuvarande livssituation, ett rejält behov av att älta. Diskutera saker som jag inte får rätsida på, med mej själv. Och kanske andra, vem vet? Får jag inte ut skiten genom fingrarna stannar det inuti skallen och studsar runt tills jag inte vet vad som är upp eller ner. Det är sånt som kan göra en människa tokig.
Och nej, det är inte samma sak att diskutera det med folk. Då måste man föra en dialog med andras hjärnor, och det är ibland ett hinder Jag gör förstås det också, men det är, som sagt, helt annorlunda.
Jag har alltid varit sån här, också. Och ja, jag har en bok jag skriver för hand i också. Men den går ju inte att rycka fram t ex på jobbet, hujedamej... Lite vilja till privatliv och överlevnad har jag, och i just mitt yrke omges jag enbart av jävligt nyfiket folk. Det finns orsaker till att man väljer att bli journalist, och en som jag funnit genomgående är nyfikenheten.
PrivatMummel vill jag gärna ha lite ifred, även om det inte går i alla lägen.
Så nu har jag en blogg, igen. Är det ett misstag, månntro?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar