Mummel om att sluta finnas

Fick en insikt idag.

Den slog mej som en hammare i skallen, och lämnade mej upplöst i tårar i timmar.

Upplöst i tårar är mitt normaltillstånd. Jag är en riktigt tråkig jävel.

Iallafall:
fick ett samtal från behandlingshemmet, det var dags för nästa tur till akutpsyk, de hade just åkt, men om jag väntade nån timme skulle det säkert gå bra att ringa sjukhuset för att höra vad som hänt.
Så jag upplöste mej i tårar en stund till - det här var före den stora upplösningen, förstås, gav fan i att svara i telefon ett par gånger ( jag pallar bara inte att förklara att nej, jag sov inte och nej, jag är inte förkyld, jag gråter, var det något mera???) och så ringde jag sjukhuset. Givetvis hade jag fått fel nummer, men de kopplade mej rätt.

Till akutpsyk, således. Mycket vänlig sköterska. Och det måste jag ju förstå att det råder sekretess. Jomen, har ni inte kvar några journalanteckningar sen sist, där måste det ju stå att er patient själv säger att det inte råder sekretess gentemot mej?

Det var förstås hopplöst. Och prinicpiellt alldeles korrekt handlat av sköterskan, låt ingen skugga falla över henne för fan.

Sen tog det en stund. Hon fick mitt nummer, kollade med personalen som var med, och ringde sedan upp för att få prata med en snorande, hulkande sak. Det vill säga mej.
Nu kunde hon berätta att ja, min dotter fanns där. Och hon hade just fått komma in till doktorn, måste ha varit många timmars väntetid idag.

Inget mer.

Då slog det mej, egentligen för första gången sådär på riktigt, mitt i magen - jag har ingen rätt kvar.

Jag har, om man ska tro soc och psykiatrin, en jävla massa skyldigheter, måste-saker. Men inga som helst rättigheter, inte ens att få reda på om hon befinner sej där. När hon väl är utskriven från behandlingshemmet kan hon skära sönder sej, knarka, hamna på sjukhus, och jag kommer ínte ens att få reda på det. Ingen kommer att kontakta mej och säga att du, vi har din dotter här hos oss, hon har bitit sönder armarna i ett ångestanfall och det vore bra om du kunde...

Inte. För det får de nämligen inte göra. Det är nämligen bättre att unga människor som inte vet vare sej ut eller in får hantera det utan stöd..

Mammatigern vrålar, kan man säga. undrar om det kan funka med ett sånt där inplastat kort där det står att ingen sekretess råder genemot mamma???

Måste måste få sova inatt, det blir ännu en tuff dag i morgon