Det bara mumlar i mitt huvud

Ingen ordning, ingen reda, det svirrar bara omkring en massa saker utan rim och reson.

Som:
På presskonferensen efter senaste socialnämndsmötet talades stolt om hur man "plockar hem placerade ungdomar för eget boende så att vi här i kommunen kan tillse deras behov istället för att betala dyrt för att andra gör det."

Jo, det är sant. Jag vet sånt, jag har kontakter.

Grejen är att den här hemkommunen inte kan tillse specialbehov såsom psykiska sjukdomar. Det finns det inte resurser till, nämligen. Vare sej personella, kunskapsmässiga eller ekonomiska.
Vem bryr sej? Vad är en ung människas liv värt?

Inte så jävla mycket för normalskattebetalaren här i kommunen, så naiv är jag inte. Det är nog mycket "ja, det är så dom blir, ungarna, när det är nåt fel hemma", eller också klassikern "dom får väl fan rycka upp sej".

Psykiska sjukdomar/störningar är fortfarande inte accepterade som giltig orsak, liksom. Dom ska man rycka upp sej ur. Oavsett hur vetenskapligt bevisat det blir att det beror på diverse fysiologiska skador som av nån orsak (vilket förstås kan var övergrepp, misshandel, taskiga hemförhållanden) etableras.

Men: vem som helst kan drabbas. Förmodligen går det omkring en hel massa alldeles vanliga, lyckliga kärnfamiljer därute i landet som kommer att drabbas. Vars söta lilla unge nånstans runt puberteten går från att vara charmigt excentrisk till psykiskt störd. Då står man där. Handfallen. Och får troligen i ett par tre sex nio år höra från alla s k "instanser" att det här barnet har ju det så bra hemma, så ansvarstagande föräldrar, att "instanserna" inte behöver offra några pengar på att försöka reda ut vad som är fel så att behandling kan sättas in i ett så tidigt stadium som möjligt så att det inte behöver bli katastrof.

Det allra mesta går att behandla, nämligen, med diverse mediciner och terapier. Friska blir de kanske inte i ren svenssonnormativ mening, men ett bra liv med bra relationer och ofta strålande karriärer kan det mycket väl bli.

Tyvärr funkar det ju mycket sällan så. Ingen vill nämligen ha ansvaret. På barnpsyk vill man inte diagnosticera för att undvika stigmatisering av barnet. Finemang. Ingen diagnos = ingen behandling. Läge: minus.

Och nu sitter jag här, trött och slut och ledsen och uppgiven och så inihelvete besviken på att man kan framställa ett så cyniskt sätt att resonera som nåt positivt.

Dom skulle lika gärna kunna säga: "Titta, nu sparar vi pengar på att chansa på att den och den och den ungen kanske överlever, och kanske börjar dom inte ens självmedicinera och slutar som drogberoende och socialbidragstagare (förlåt, försörjningsstöd heter det ju), kanske blir det t o m så att vi kan bli av med dom in i landstinget för tid och evighet, då kommer inte pengarna ur vår kassa!"

Det krävs en hel by för att fostra ett barn, heter det ju. När blev det så att det första som ryker när det närmar sej budgetårets slut är de pengar som skulle kunna rädda de där barnen???¨

Jag har försökt formulera en skrivelse, men jag kan inte. Orden fattas mej, helt enkelt, det gör för ont att skala bort alla dessa vilda känslor av förtvivlan och koka ner det till kalla frågor och ännu iskallare ifrågasättanden.

Jag har sagt det här sen i somras. Att ordern uppifrån skulle komma snart, skitsamma om resultaten är lysande, skitsamma om det i längden skulle spara miljoner om hon kunde få dessa futtiga månader som krävs för att hon ska ha verktyg att lära sej hantera sitt mående, skitsamma att det troligen skulle lett till att hon blivit en produktiv skattebetalande samhällsmedlem - det är det kortsiktiga, kortsynta ekonomiska tänket som råder.

Jag undrar hur många fler? Hur många fler ungar plockas hem nu, till nån sorts icke-liv i limbo, inte i samhället, inte utanför, bara i en soclägenhet med noll frihet att utvecklas?