En sån kväll är det, när det inte borde skrivas.
Jag är låglåglåg och tänker att jag vill bli helt clingy och needy och älta elände och vältra mej i sjävömkan, och därför isolerar jag mej helt.
Vill inte ringa nån stackars oskyldig vän och utsätta dom. Är redan ledsen nog över att jag verkat ha skrämt bort t o m min Älskadesystervän, men jag förstår å andra sidan varför hon säger att hon inte vågar ringa och störa.
Jag blir taggig när jag känner att jag behöver...
Så: jag har rätt konkreta tankar på att ta livet av mej igen. Det är - för mycket. Jag är en onödig komplikation i så många människors liv. Jag klarar inte av att vara den de vill ha.
Och jag orkar inte med att vara så förbannat skyldig.
Jag tycker att det är skitfegt att ta livet av sej, det löser aldrig några problem, det lägger bara allt ansvar på andra, så risken är kanske inte så stor ändå. Om jag låter bli att komma ihåg alla piller jag har hemma så impulshandlingar utesluts.
Detta är oskrivbart. Ändå skriver jag det. Och det känns på sätt och vis bra. Nånstans måste det ju finnas plats för den totala ärligheten också, jag ljuger ju t o m för mej själv för att orka med en dag till, och så en till.
Nesser knäckte nästan. Sa till syrran att jag tyckte att hon nog skulle läsa den innan hon gav den till sin karl, för han cyklade ut i skogen en gång och skar upp en arm och hällde bensin på sej.
Sen cyklade han till akuten.
Det var den helgen vi delade på en kartong vin och sjöng Ted Gärdestadlåtar och grät, jag och min syster. Jag satt på tåget fortare än hon hann säga "psyket", nämligen.
Och det är en alldeles sann historia. Förutom att jag utelämnade det faktum att han först stoppat i sej alla piller han hade, gått och lagt sej - och vaknat. Sen cyklade han ut i skogen och så vidare.
Så dramatiskt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar