Mummel om att vara i helvetet

Jag har svårt att andas.
Det gör ont i hjärtat och sticker i armarna.

Hela min kropp reagerar alltså på den psykiska stressituation jag befinner mej i och jag har insett ett par saker:

1. Jag kan inte kontakta folk per telefon eftersom jag bara börjar gråta och inte kan vara sammanhängande och sådär torrt faktasprutande som man måste för att inte stämplas som Hysterisk Mamma och genast ignoreras. Orden spelar ingen roll, det är själva framförandet som måste funka.
2. Jag kan inte skriva eftersom jag inte ens där verkar kunna vara sammanhängande och torrt faktasprutande, även om det är lättare att skriva när man gråter.

Jaha. Så vad ska jag göra?

Har inte en aning. Ingen jävla aning har jag, det tog visst stopp här. Efter alla dessa års kamp för att rädda mitt barn till ett värdigt liv är det enda jag lyckats göra idag att baka en sockerkaka med socker- och kanelrullade äppelbitar i. Och att bli osams med min mamma.

Det var nämligen så att det hände nåt positivt, en kvinna ringde för att höra om jag var intresserad av att delta i en anhöriggrupp arrangerad av vuxenpsykiatriska kliniken här. Och jag blev glad, och sa givetvis ja.

Min mor väljer att påpeka att "såna där grupper inte har tystnadsplikt" och det är när jag ställer frågan om vem hon skäms för, mej eller sitt barnbarn, som vi blir ovänner. Eller hon blir det, iallafall.

Det skiter jag i.