Så krälar jag mej ur ett vacuum.
Där, i tomheten, har jag lyckats undvika tankar, jag har lyckats behålla den där väggen mellan mej och den verkliga verkligheten därutanför, fyllt tiden (dessa minuter, timmar, evigheter) med korsstygn, med gardiner, dammtrasor, ljudböcker.
Igår kväll gjorde jag misstaget att ta fram Boken, den jag skriver i för hand. Var tvungen att sluta mitt i, mitt på en sida, mitt i en mening, eftersom jag öppnade dörrarna.
Bubblan brast. Vacuumet upphörde. På gott och ont. Nu, i en fortsatt känsla av overklighet, får jag förstås ångest igen, det är så mycket jag bordemåsteskulle, men ändå.
Ändå kanske det är bra. Jag finns här, och för en del människor räcker det. Det räcker att veta att jag finns, och bara det borde vara en otroligt stark orsak att finnas?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar