Mummel om Kate Bush

När jag fyllde tolv fick jag en Kate Bush-skiva som jag önskat mej forever. Den med Wuthering Heights och Saxophone Song.

Jag har fortfarande kvar den, och även om jag inte lyssnar på vinylupplagan värst ofta så händer det att jag lyssnar, speciellt på Saxophone Song.

Jag tror att tolv var den sista riktigt bra födelsedagen, sen började det liksom gå utför. Man blev tvungen att låtsas passa in för att överleva. Lyssna på det som var populärt istället för det man gillade, eller åtminstone låtsas att man gjorde det.

Fast jag sket rätt mycket i det där, utåt. Jag lyssnade på min Kate, och Dag Vag, och Bob Marley och Peter Tosh innan det var inne. Gillade AC/DC mer än Gyllene Tider, det var också lite B, om jag inte minns fel.

Jag åkte till arméns överskottslager och köpte kläder, min mor slet sitt hår. Minns ett par helt sanslösa ridbyxor som bara behövde sys om litegrann för att funka, särskilt med mormorskängor...

Själv trodde jag att jag var osynlig, men jag har förstått att det nog inte var så. Klart det inte var, kavalleriets ridbyxor i tätspunnen ull och mormorskängor och därtill marinblus, äkta, vad fan trodde jag???

Men så var det väl för många. Så är det nog för många. Vi går och tror att vi inte syns, inte märks, och så gör vi outplånliga intryck på människor runt oss.

När jag senast befann mej på allmän plats där det dracks öl och lyssnades på musik kom jag att prata med ett gäng s k skolkamrater - parallellklasser och lite äldre. Jag jobbade och var nykter. Dom jobbade inte, om man säger så... En av snubbarna som alltid varit skitotrevlig, genom alla år, snackat så oerhört massa skit om mej att han borde ha drunknat i den säger plötsligt:

"När jag blir singel ska jag fan stöta på dej."

Jag bad honom förstås att gå hem till sin fru eller åtminstone hålla käft, men såhär efteråt kan jag tänka att vad i helvete var det han sa? Och är det anledningen till all dynga han spridit genom åren?

Osynlig är jag iallafall inte. Tyvärr.

Det vore lättare om jag kunnat behålla illusionen.