Det finns ju positiva saker att mumla om!!!

Kom på mej själv med att vara värsta domedagspredikanten, och vet ni vad? Det är jag inte.

Om sanningen ska fram är det faktiskt precis tvärtom. Konstigt nog. Om man frågar omgivningen, alltså.

Såhär är det alltså: den här bloggen är min ventil, och det innebär uppenbarligen att mitt liv verkar vara... Totalt mörker.

Mitt liv är inte totalt mörker. Jag har två underbara söner, som är friska och glada. Nästan. Den äldste har en liten höstsvacka just nu. Allt är tråkigt - kurserna suger, lärarna suger, korridorrummet suger...

Å andra sidan far han lite hit och dit på frilansknäck och tjänar fan mer pengar än jag, den lille filuren... Man skulle kanske ha satsat på sportjournalistik istället???

Och den lille. Den lille är ju bara ljus, han lyser upp ett rum, ett hus, en stad, en värld, bara genom att finnas. Han har kunnat glittra busigt med ögonen sen han var tre veckor ungefär, och det gör han fortfarande. Ofta!

Älskar sin mamma gör dom också, båda två. Om man ska tro vad dom säger, åtminstone. Vilket måste göra att jag har några goda sidor som jag delar med mej av.

Så är det. Det finns ljus. Även om jag mest beskriver mörkret här.

Sånt måste också få finnas, nämligen. Här är min fristad.