Misstag att tro på positiva saker

Såhär är det: när det äntligen händer bra saker, sånt som är positivt och framåtriktat och tycks kunna leda till nånting bra för min dotter - så skär hon sej. Eller rispar. Huvudsaken är att hon gör sej illa, och på sjukhus kan hon ju inte komma åt att spara medicin så att hon kan överdosera, men grejor att rispa eller skära med är inte så svårt att få tag på.

Jag plockar av henne gem, häftklamrar, you name it - men det är inte svårt att hitta på nåt annat.

Så är det nu. Igår kväll sms:ade storsonen, han var skitorolig eftersom hon facebookade en massa skit. Jag ringde avdelningen, bad dem titta, och allt var lugnt. Sa de.
Kvällen före hade hon rispat sej, däremot. Efter en jättebra dag med positiva besked och umgänge med fina vänner, för så fungerar det.

Om allt är skit gör hon sej illa, ångesten lättar, säger hon. Av blodet och smärtan, uppenbarligen. Om det är bra gör hon sej också illa, eftersom hon är övertygad om att hon inte förtjänar att må bra och därför måste hon straffa sej själv.

Sjukt va? Jag tycker att det är sjukt. Jag vet att det är sjukt. Det vet hon också, och vi står på samma plats där: ingen av oss förstår varför hon funkar som hon gör eller ens hur. Det är en önskan hon har uttryckt nu på senare tid, hon vill veta vad det är som händer i och med henne, förstå sej på sina känslor och varför de tar sej uttryck i ångest och självdestruktivitet.

När jag pratade med korttidsboendet var jag noga med att påpeka att hur otrevlig hon än kan vara (och det kan hon, lita på det, uschiamej) så har hon aldrig varit våldsam, aldrig vänt sin ångest utåt. Om man kan säga så.
Det var så inihelvete skönt att prata med den där kvinnan, hon var lugn och fin och sa helt rätt saker, att de var vana och inte blev rädda av ångest och blod och panik, att de var vana att de boende var otrevliga och inte tog saker personligt.
Det viktigaste: hon pratade om sen.
Hur det kan bli efter behandlingshemmet. Att kanske min dotter behövde komma och bo hos dem ett tag efter behandlingshemmet, som om det är ett faktum att hon får sin ansökan beviljad (och om jag vore religiös skulle jag tillbringa min tid på knä i bön, det ska ni veta!) och att det är viktigt att tänka minst ett steg vidare.

Så chockartat. Det finns faktiskt människor inom kommunen som försöker se individer, se att de har en framtid och inte bara ett nu. Vi är vana vid att det görs först och tänkes efteråt, när allt gått åt helvete, så denna framåtriktade inställning... Glädje. Chock. Hopp?
Men hon klarar det inte, inte ens det. Det blir för bra, och hon rispar sönder sej igen.
Fy fan så hon ser ut, armar och ben och bröst, magen är ganska ok men ärrad ändå... Vill inte tänka så. Måste vara den som orkar se det bra, det goda, det positiva och bära mitt barn lite lite till även om hon passerat myndighetsdagen...


(Nu gör jag som vanligt, skriver alldeles för långa inlägg för bloggosfären, men det skiter jag i. Min blogg. Min ventil, och där behöver jag spy ur mej. Jag blir aldrig nominerad till bloggawards (vilken grej, förresten....) och det skiter jag också i. Egentligen är väl det här inte en blogg? Jag vet inte reglerna, men det skiter jag ännu en gång i. )

Misstag att tro på soc

Det är konstigt, det där, att jag fortsätter att på nåt vis förutsätta att socialen och deras resurser faktiskt är till för att hjälpa dem som inte kan hjälpa sej själva...

Nu är det jobbigt igen, jobbigt att försöka klargöra vad det här med psykiatriska besvär innebär, hur det är fullkomligt väsensskilt från tonårsrevolter och missbruksproblem, att det faktiskt inte går att förvänta sej normalt resonerande från nån som inte är normalstörd utan så mycket mer...

Nu är det: hot om att lägenhetskontraktet ska ryka om hon inte accepterar LSS-stöd, och det är ok. Bra, faktiskt, för hon behöver stöd. Men: det sätt på vilket man pratar ner till henne, de många, många kränkningar hon utsätts för (sover klockan 10 på fm = drogtest, trots att hon inte en enda gång testat positivt, 10 minuters varsel innan stödfolket ska komma, en uppringning, ingen planering möjligt, och en känsla av att det är förbjudet att ens gå ut - massa massa sånt), det sätt på vilket personal på socialförvaltningen om och om igen visar att de inte har en aning om vad det är de har att jobba med, ingen kunskap om min dotters diagnoser eller vad de innebär för hennes förmåga att fungera och förstå - det gör att jag, men framförallt hon, inte litar en sekund på vad som sägs.

Vi har varit med så länge i den här svängen att vi vet att det som kallas beslut idag kan ha glömts bort imorgon. Som att de inte kontaktar mej då hon larmat och hamnat på sjukhus, det skulle det finnas instruktioner om. Eller när de tog hennes katt eftersom "vi har ändrat reglerna för den här typen av lägenhetskontrakt", bara sådär. Klampade in en inte så vacker dag och tog bort kissen. Det var utlösande faktor för den senaste tidens självskadande och självmordstänkande, det är jag övertygad om.

Det känns... Maktlöst. Frustrerande. Hjälplöst.

Idag har jag dem alla samlade, alla ungar i boet, ett jävla liv men ändå så otroligt mycket fridfullare än det jag lever i annars. Att inte kunna skydda sina barn från ont är det värst.

Punkt.