måndag 30 november 2009

Misstag att orka

Lyssnar på Håkan Nesser, Människa utan hund, och fastnar vid ett citat han väver in, ett citat som går ut på att den som orkar måste fortsätta orka, och tänker att det är väl själve fan att jag alltid har varit den som orkat.
Jag måste alltså fortsätta orka. Eller ska det vara ett frågetecken där?

Det är några veckor till nu, några veckor att orka, sen ska jag faktiskt vara ledig. Två veckor blir det, ungefär, och just nu känns det som om de där veckorna blir livsnödvändiga.
För om den som orkar faktiskt inte orkar mer? Till exempel för att kroppen lägger av?

Men: en härlig händelse piggar upp en del. Ni vet den där första stora kärleken, den som sitter som en tagg nånstans, eller kanske som en mjuk liten boll att klämma på ibland, eller kanske till och med båda? Den första stora kärleken som jag inte sett på nära 25 år råkade dimpa in i mitt liv mitt i helveteshelgen, och det var - fantastiskt roligt... Förvirrande, men kul. Att sitta och prata om de fina stunderna, kanotfärder och jagvetinteallt, det var fint. Den timmen skulle jag förstås ha kunnat använda mer effektivt rent arbetsmässigt, men för resten av livet, och kanske orkandet också, var den nyttig...

Tvätt. Matinköp. Saffransbak. Och så vinterdäcken som inte är på, vad gör man åt det? Lite ekonomiångest ovanpå det, och så är måndagen räddad...

2 kommentarer:

Systerdyster sa...

Vinterdäck?
Saffransbröd?

Livet är så förbannat fullt av måsten den här tiden på året. Om man, liksom jag, inte hinner med livet i vanliga fall så är hela december som ett 10000-meters hinderlopp...

Mummel sa...

Nån dag är det barnens tur...
Då ska jag vara gammal slö farmor/mormor, sitta och bli uppassad, nicka vänt och klappa barnbarn, inget annat.
Äta det som bjuds, och sen åka hem till opyntad lägenhet och låtsas som om julen inte finns...

<