Pang! sa det igår morse. Kanske på natten, minns inte.
Vaknade iallafall med en huvudvärk jag nog inte känt maken till, det skulle vara under migräntiden, kanske.
Kunde inte hålla ögonen öppna. Och när jag rörde på mej vill jag bara kräkas. Gjorde det också, några gånger. Och hosta på det, tack så mycket. Att hosta med en sån huvudvärk var... Obeskrivligt smärtsamt. Som de sista värkarna innan det är dags att börja krysta.
Som en sjuhelvetes baksmälla var det, men eftersom jag inte druckit alkohol sen den där enda snapsen på midsommarafton kan det ju inte var det. Blir lite rädd, varför? Vad är det? Maginfluensa, vanlig influensa?
Lyckades få iväg lillprinsen till skolan, även om jag var tvungen att lägga mej platt på golvet och blunda ett par gånger. Tror att lillen tyckte att det var lite läskigt, men han tog det bra. Tjurade lite när han insåg att han skulle få lov att gå ensam till skolan, för det ville han inte. Just den dagen. Alla andra dagar tjurar han om han inte får gå ensam till skolan.
Är lite bättre. Huvudvärken sitter kvar, kommer i vågor och gör mej rädd, kanske är det hjärnblödning iallafall??? Är så jävla trött, vill bara sova, och har sovit också, många, många timmar.
Det kanske var nog nu. Kanske gav kroppen upp före sinnet, eller psyket. Kanske är det så. Jag måste vila mej, och inte rusa iväg till jobbet för tidigt. Ta vara på de extra timmarna med älsklingsungen, spela uno och mysa, så det så. Bara jag får blunda då och då, så!
4 kommentarer:
Hej Mummel!
Kroppen brukar försöka säga ifrån på ett lite försiktigt sätt först. Kanske en slänga av magkatarr eller en snuva, så att ägaren till kroppen ska slå ner på tempot en smula. Sedan, när man kör på i sitt vanliga tempo tar kroppen till det tunga artilleriet, som blixtrande hyvudvärk, stressfrakturer eller blödande magsår. Ungefär så tror iaf jag.
Fast jag vet hur det är. När man bara är tvungen och kör på i 180. Men, som sagt, jag tror att din kropp försöker berätta något för dig. Något som du förmodligen redan vet.
Var rädd om dig. KRAM!
Du har alldeles rätt, förstås!
Förr i tiden brukade jag få lunginflammation, men det var längesen nu. Det betyder säkert nåt på new age-språk...
Jag har betett mej så ofantligt självdestruktivt så väldigt länge nu, så det är väl inte konstigt om kroppen säger ifrån!
En sak vet jag: det får vara nog med rökande nu. Jag slutar när jag känner mej stabil, och sen börjar jag igen när den där sabla självdestruktiviteten slår till: ett ännu fegare sätt att begå självmord kanske? Långvarigt ignorerande av egen kropp och själ...
Och grattis. Skönt att det finns kärlek och glädje i världen. Det ger hopp, det!
Jag hoppas du har tillåtit dig själv att vila lite och den värsta huvudvärken har gett med sig. Förr fick jag alltid blixtrande ont i skallen när jag började slappna av. Så länge jag var uppe i varv höll jag värken i schack, den dök oftast upp på helger eller lediga dagar.
Önskar dig och de dina en trevlig helg i gråvädret. Kram!
Hostan klart värst...
Jag tycker väldigt illa om att vara ofrivilligt stum, men så fort jag försöker prata hostar jag!
Lilleman säger att jag låter som om mördaren ska komma snart, han gillar inte de hesa viskningar som är det enda jag lyckas frambringa...
Men bättre. Ingen huvudvärk, förutom under de värsta hostanfallen. Och inte spyr jag längre, heller...
Det finns m a o hopp.
Skicka en kommentar