...att förklara.
Promenad med lillebror igår, lördagsgodis och mjölk på listan, det går åt mycket mjölk när storebror är hemma...
Jag mår inte bra. Dottern ringer minst tio gånger om dagen och gråter, hon vill inte vara där hon är, hon vill hem, och jag måste vara lugn och rationell och bekräfta hennes hela tiden outtalade frågor. Jo, du behöver det här. Jo, det blir bra till slut. Nej, du klarar inte att vara ensam, men du klarar det ännu sämre i lägenheten hemma. Nej, du ska inte lägga av, inte bli så rädd att du sticker.
Så jag mår inte bra alls, för jag är inte lugn och rationell, jag är skräckslagen.
Promenaden, då. När vi går hemifrån har den lille redan sprungit i förväg nerför trapporna, och jag upptäcker att han inte har nån jacka på sej. Skickar upp honom i lägenheten igen för att hämta en jacka, och när han kommer ner är han andfådd och säger:
"Jag blev nästan ihjälskrämd, mamma, grannen kom precis när jag gick förbi, men hon blev också jätterädd!"
Så är han tyst en stund och säger sen:
"Hon var nog på väg till nåt särskilt, för hon hade sminkat sej sådär rent."
"Hur menar du?" frågar jag.
"Ja, sådär som en del högstadietjejer när de ska ta skolfoto, så att de blir nästan vita", säger han och visar med händerna över sitt eget ansikte, slätt - och vitt.
Foundation. Puder. Sådär som högstadietjejer när de ska ta skolfoto. Och jag älskar att lyssna på min lille son som ser så mycket i världen och kan berätta om det. Det är en otrolig glädje.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar