Misstag att vilja vara god

Man tar livsbeslut. Beslutar att vissa principer är viktiga för att man ska kunna vara den man vill vara, leva det liv man vill leva - och sen ska man leva som man lär.

Att leva som man lär går inte. Punkt.
Att leva som man lär kräver förutsättningar, som en så liten grej som att de människor man har att göra med tänker på ungefär samma sätt.
Till exempel att det viktigaste som finns i världen är människor, att det är människors liv och hälsa som ska vara prio ett.

Jag har, genom rätt många års egen erfarenhet på nära håll, fått lära att så inte är fallet. Prio ett är alltid pengar.

Just nu är jag väldigt, väldigt trött, kropp och själ är utmattade, och jag tänker att jag är en stor idiot som tror att jag, lilla,lilla jag, skulle kunna göra nån enda jävla skillnad alls i världen.
Varför blir jag fortfarande överraskad av att människor inte bryr sej mest om andra människor? Varför blir jag fortfarande förtvivlad när det visar sej att en liten flicka och hennes mamma lämnas till sitt öde eftersom ingen vill betala ett öre för att ge dem en chans?

Nää. Jag tror inte att jag orkar just nu. Orkar inte vara den jag vill vara, den jag strävar efter att vara, eftersom det gör mej så förtvivlad.
Och när den tanken kommer - så rasar förstås allt. Eftersom jag inte klarar att leva ett liv där jag inte kan vara jag.

Jag misstänker att jag kommer att resa på mej om ett litet tag, skaka av mej ledsamhet, besvikelse, uppgivenhet och fortsätta vara en jävla bitch, bråka med myndighetsmänniskorna som utan att tveka tar ifrån en ung mor och hennes lilla barn allt hopp om ett liv.
Misstänker det, men tror inte på det. Inte idag.