Kunde inte låta bli, jag var tvungen att sätta en saffransdeg.
Jag tror att det är ett molande dåligt samvete inför den stackars lillsonen som får stå ut med en morsa som knappt kan hålla sej på benen mer än nån minut i taget, och därtill är sur som fan på grund av smärta...
Det är m a o tal om mutor... Eller kanske bara glädjen jag själv känner när han blir glad?
Det har varit en extrakonstig vecka, inte bara rygghelvetet utan också en liten kille som plötsligt är tillbaka i en alldeles helgalen mörkerrädsla. Det var längesen nu, jag har t o m tänkt att det vore mysigt om han då och då kanske kunde säga att han nog ville sova hos mej bara en natt - men det här?
Helt skräckslagen är han, pratar om inbrottstjuvar och mördare, riktigt seriöst rädd. Jag föreläser utifrån faktiska kunskaper och därtill utifrån det faktum att vi faktiskt bor på tredje våningen, men det hjälper inte riktigt. Han är fortfarande rädd.
Vi hittar på tricks och knep, och han har sovit i sin egen extrasäng, den som är nere efter golvet och inte uppe efter taket, och det verkar varar ok. Men vem vet? Kanske märker han av min oro och vill "bespara" mej?
Nåväl. Lussekatter ska han i alla fall få, och jag ska inte utsätta honom för att gå ensam och käka pannkakor hos mormor. Lite synd är det att han inte trivs hos mormor, men jag förstår varför: all skräckpropaganda om allt, allt tjat om allt, inget utrymme att få vara den han är utan krav att vara nåt som passar omgivningen med rörstrandsporslin och tjeckisk kristall, fy fan.
Nu golvet. Yogamatta på golvet, stretchövningar, låt de inflammerade nerverna jobba, bara...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar