Misstag med permissioner?

Igår ringde dotterns far och berättade att hon petat i sej de piller hon haft med plus en hel del propavan som tydligen låg kvar i en necessär i hans badrum sen hon bodde där 2007.

Hon är på permission, nämligen.

Jag vet inte hur jag känner eller tänker, förutom att jag nog tycker att de kan ta ett varv till på behandlingshemmet och fundera över det här med permissioner, hur mycket vuxna de än betraktar sina... Ja, vad heter det nuförtiden? Klienter?

Väcktes av telefonen kvart i fem, och hann inte svara innan den uppringande la på. Dolt nummer. Det blev några vidrigt långa minuter med domedagstankar, kanske var det fel det där pappan sa, att hon var stabiliserad och helt okej, kanske var hon död eller hade hjärnskador eller... Ja, nånting hemskt.

Det ringde igen efter en kvart, kanske tjugo minuter, och det var dottern, som yrade om att hon var på Stora sjukhuset och inte hade cigg eller plånbok eller leg eller telefon, och jag frågade om hon verkligen var där (man vet aldrig, landsting vill inte gärna ha ansvar och kostnad för andra landstings patienter, det är ju helt möjligt att det beslutats om transport), och då insåg hon att nej, hon var ju på sjukhuset i staden som ligger närmast där pappa bor, så var det ju.

Men hon hade fortfarande inga cigg. Eller telefon eller plånbok eller leg.
"Men vad vill du att jag ska göra?" säger jag, femtio mil bort.
Och hon inser att det nog är pappa hon ska ringa, att saker gått på rutin, att det ju är så att det är mamma man ringer då man tagit överdos eller skurit sönder sej och hamnat på sjukhus.
Jag frågar om hon inte kan sova några timmar till (hon var fortfarande klart påverkad, sluddrig och inte riktigt medveten), men det kan hon inte, säger hon.

Hon säger att hon ska ringa pappa, och lägger på. Jag tänker att det nog blir intressant. Endera kastar han sej i en taxi och åker de två milen direkt, klockan halv sex på morgonen, eller så kickar hans egna borderlinedrag in och han talar om för henne att han inte tänker kasta sej i en taxi klockan halv sex på morgonen, hon får minsann vänta tills klockan blivit dag ordentligt.

Troligen får jag veta mer imorgon, eller senare idag, menar jag, men just nu ska jag tillhandahålla en bekännelse: jag känner en sadistisk tillfredställelse över att hennes pappa får uppleva eländet. Att han faktiskt får se med sina egna ögon att det inte är fråga om att nånting behöver hända för att hon ska få impulser att skada sej, att det bara händer. Som den här gången. Allt var jättebra, hon hade fått komma och gå som hon ville, träffa vem hon ville (de pundarpolare som finns där, bland annat), hon var glad och trevlig, skulle duscha - och kom ut ur duschen och sa att hon gjort nåt dumt, att hon tagit en massa tabletter.

Jag vet inte hur jag känner inför mej själv när jag känner så här. Och jag vet inte hur lång tid det kommer att ta innan dotterns pappa har glömt alltihop och återgår till att undra varför jag inte sett några varningssignaler eller inte kan tala om vad som hänt som gjort att hon gjort illa sej.

Men: ännu en gång har jag suttit och glott på o-ringandes telefoner i full skräck på natten, ännu en gång har jag inte sovit och förträngt hur inihelvete ont jag får när jag sitter på det här viset, ännu en gång är jag så rädd, så rädd för att jag snart inte har en dotter mer.