Mummel om forn- och framtid

Det hände nåt intressant för några veckor sen, nånting som jag på ett plan alltid tänkt ska hända och på ett annat hållit för totalt osannolikt.
Jag mötte min stora ungdomskärlek, en man som jag inte träffat på nära 25 år men som alltid funnits med mej, som jag aldrig glömt.

Kanske har vi alla nån sån i vårt liv, den där kärleken som aldrig fick chansen, som tappades bort men som vi alltid funderat över, för visst skulle det ha kunnat bli...?

Så kär jag var... Så kär som bara en 16-, 17-, 18-åring kan bli, men fy för fan så hemskt det var, han var en sån där som inte tog ordet "flickvän" i sin mun och jag vet inte hur många timmar jag väntade på att han skulle ringa.
Till sist flyttade jag, utan att veta att han faktiskt ringt men att min mor inte sagt nåt, hon ansåg väl inte att han var... Ja, vad vet jag om vad hon ansåg? Hon sa inget i alla fall, och jag flyttade. Blev borta. Men aldrig har jag glömt, alltid har jag tänkt på honom, undrat vad som hänt med honom, om han är gift, har barn, vad han gör...

Nåja. Vi möttes. Av en händelse. Och av en händelse var det också så att det fanns tid för en kopp kaffe, och sen dess har det skickats julkort och sms:ats och jag vet inte hur jag ska förhålla mej alls, det känns så konstigt och ganska härligt.

Han är inte gift. Har aldrig varit, vad jag vet, inga barn, och han skriver små meddelanden om att jag åtminstone gett honom återvändandets dag, att det inte finns nån som känner som han gör för mej, att han ska köra min rullstol när det blir dags.
Och jag vet inte vad jag ska göra. Förstås vet jag att det gått ett helt liv, att det inte finns mycket kvar av den Mummel han kände, och högst troligt inte mycket kvar av den man/kille jag kände då, i forntiden. Ett helt liv - och vi vet inte ett skit om vad som hänt den andre.

Jag tänker att jag nog vill träffa honom, prata, berätta, fråga, och samtidigt känns det som att det kan vara att slå sönder nåt som faktiskt är väldigt vackert för mej, trots allt...

Tänk om, tänk om, tänk om... Tänk om han sagt att ja, jag vill att vi försöker med varann, tänk om mamma berättat att han ringt, tänk om jag stannat...?

Och sen - gick ett liv. Frågan är vad som händer med resten? Skulle jag alls vilja blanda in nån i detta kaos? Skulle han orka lyssna, skulle han förstå vilka förutsättningar som råder?

Herregud. Känner mej som 16 igen...