Jag väljer att inte vara med idag, jag vill inte.
När dottern sms:ade från behandlingshemmet sent på kvällen och ville att jag skulle hämta henne, hon vill inte vara där, ringde jag förstås, pratade pratade pratade.
Det blev sjukhus igen.
Och när läkaren dagen därpå ville behålla henne på övervakningen i stället för att skicka henne till hennes trygghet, hennes "hem", psykavdelningen härhemma, skrev hon ut sej själv.
Tog bussen - men inte till behandlingshemmet. Hon åkte hit. Men inte till mej, och hon vägrar att säga var hon är.
Det är underligt. Vi pratade hur mycket som helst om det här innan, hur jobbigt det skulle bli, hur tufft det varit de första månaderna på förra stället, hur lång tid det tagit innan hon kommit förbi rädslan, ilskan, relationsproblemen med personalen, alla "trust issues" - och nu, efter drygt tre veckor varav sex dagar hos pappa med överdos tabletter och hela skiten igen, har hon bestämt att de inte kan hjälpa henne, de kan inte behandla henne, ingen förstår henne, alla är idioter - precis som förra gången.
Allt det vi pratade om.
Just nu: vet jag inte var hon är, eller hur hon tänker. Just nu försöker jag bara andas och tänka att det var rätt beslut att fokusera på den lille igår, följa planen, för hur skulle jag har hittat henne? Och vad i helvete skulle jag gjort om jag lyckats? Brotta in henne i bilen?
Intressant tanke. Hon har varit en decimeter längre än jag och fan så mycket starkare i flera år, även de gånger jag inte är inne i en akut diskbråcksfas...
Nu vore det rena rama vansinnet att ens försöka. Jag skulle mest troligt sluta som en våt fläck på marken, osynlig i nyfallen snö...
Men: om hon ringer, om hon vill, då kör jag henne tillbaka. Diskbråck eller ej. Snö eller ej.
Igår tänkte jag att bara hon hör av sej, bara hon ringer och säger att ja mamma, jag vill tillbaka nu, då åker jag, come snow or just black ice... Och om det skulle bli så att jag körde ihjäl mej på hemvägen skulle det vara - en lättnad.
Precis så. Jag känner så nu. Orkar inte mer. Orkar inte försöka mer, eftersom jag uppenbarligen inte har förmågan att hjälpa henne.
Därtill vet jag att jag måste, alltså måste, lämna över alla beslut till henne nu. Om det blir så att hon avbryter behandlingen är det hennes beslut och hon får leva med konsekvenserna. Det är väl just det som gör så ont, att veta att det kan bli så att hon slänger bort chansen att få ett liv. Att hon beslutar sej för att be oss alla som kämpat så för att ge henne den här chansen att dra åt helvete.
Om hon fattar det beslutet - vem kommer då att ens försöka mer? Det blir jag som är kvar, och jag kan bara vara mamma. Hon fixar inte öppenvård, det är klart och tydligt bevisat. Hon fixar inte att ta hand om sej själv och ett hem, det är också bevisat. Hon fixar inte ens att göra det med boendestöd, eftersom hon inte släpper in dem.
Jag har en läkartid idag, och det känns så ofantligt oviktigt. På ett plan vet jag givetvis att det är bland det viktigaste nu, att få mej själv på fötter (ja, det är rent bokstavligt talat!) igen, men i det här läget...
Och jul. Jag måste fixa jul, jag måste försöka att fokusera på mina pojkar, på att pojkarna är lika viktiga som flickan, och de förtjänar att få jul. Men hur?
Orkar inte. Som sagt. Nu: väntan. Väntan i skräck. Vem ringer? Lever hon? Får hon alls komma tillbaka även om hon vill? Hur slutar jag tänka?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar