Beskedet kom igår: det är klart med behandlingshem.
Högsta chefsbestämmaren har efter en jävla massa referenstagande och uppkollande okejat det förslag vi gav, jag och dottern, efter att ha dammsugit landet på jakt efter godkända dbt-hem.
Det känns... Tomt. Det känns fanimej tomt! Vad nu, liksom?
Nu blir det ett par för jävliga månader (uppskattningsvis 3 månaders väntetid, hon står rätt högt i kön, men ändå...) med en hel massa rädsla, inte bara min. Nej, när det gäller rädsla ligger jag nog långt, långt efter dottern, för nu är hon skiträdd.
Givetvis är hon det. Det är allvar nu. Nu måste hon bestämma sej: kasta sej handlöst ut i det hon vet blir oerhört smärtsamt och jobbigt och arbetsamt, eller ge upp och fortsätta att försöka överleva från dag till dag.
Men vi kan prata. Hon kan prata med mej, uttrycka alla dessa rädslor, och det är viktigt, så viktigt. Hon kan säga att hon är rädd, att det hon är rädd för som vanligt är att misslyckas. Misslyckas?!?
Så kan nog bara en borderlinare se på behandling, tror jag - eller vad säger du, min kära Puffan? För mej finns förstås inget "misslyckas", det har det aldrig gjort. Jag tycker inte att hon misslyckas, jag tycker att hon är beundransvärd som orkar med att fortsätta kämpa - precis som jag känner inför Puffans kamp, den där sköra styrkan, järnet som finns i kärnan därunder alla symtom och svaga stunder då svängningarna blir ohanterbara...
Men det finns hopp. Om vi lyckas överleva den tid som återstår tills det äntligen är dags, om dottern inte sparkar bakut inför den långa (drygt ett år) behandlingstiden, om inte... Om...
Ja. Men det finns hopp.
Jag blöder. Blöder och blöder och blöder och vet inte riktigt hur jag ska göra. Det har ju inte gått två veckor ens, och det känns lite fånigt att kontakta sjukhuset ännu - men fy för fan så jobbigt det är... Gå omkring och känna det som om jag kissar på mej hela tiden, tillbringa väldigt mycket tid på toalett, i dusch, och så blod, blod, blod...
Jag tänker: hur hanterar de stackars unga tjejerna en sak som denna? Jag är ju ganska väl insatt i min kropp och hur den uppför sej, men om jag varit sjutton och det hade börjat komma äckliga, enorma klumpar, vad hade jag gjort då?
Ska lägga mej och titta på de två första säsongerna av True Blood, det verkar lämpligt... Eller kanske From Dusk 'til Dawn???
9 kommentarer:
Lustigt du tar upp det här med misslyckande just idag, när vi faktiskt pratade lite om det på terapin. Våra terapeuter ansåg nämligen inte att vi patienter kan misslyckas, utan om behandlingen inte går bra så är det terapeuten som misslyckats? Eeehum? De menade vidare på att om en patient tar livet av sig, trots att man är kontraktsbunden att inte göra det, så är det behandlarens fel?
Då fick jag direkt dåligt samvete över de självmordsförsök jag nyligen gjorde - skulle de vara min terapeuts fel? Nej, aldrig!
Men visst, man känner sig misslyckad. Jag känner nu att jag inte vet om den här behandlingen kommer föra mig mycket längre framåt, att jag kanske skulle behöva något annat - till exempel behandlingshem som det varit på tal om tidigare - och då känner jag mig misslyckad. Som patient och som människa. För DBT ska ju hjälpa oss, det är ju en "mirakelbehandling" enligt så många?
För övrigt känner man sig nog rent allmänt misslyckad när man pga psykisk ohälsa inte lyckas ta sig någonstans i livet. Varje dag jag inte orkar gå utanför dörren är ett misslyckande till exempel.
Man lägger så mycket skuld och skam på sig själv, som sedan gör att man mår ännu sämre... det blir en ond cirkel och den tar aldrig slut känns det som.
Jag gled nog helt ifrån dina frågor...
Utifrån sett så kan jag tycka att så länge man gör allt som står i sin makt för att kämpa och bli bättre - så misslyckas man inte. Men visst kan man bli ett misslyckat fall i statistiken, jag är rädd att jag är på väg ditåt. Och om jag inte "lyckas" med DBT'n, vad finns då kvar?
Det är svårt det där... Och jag förstår att din dotter är LIVRÄDD, herregud - jag vet inte om jag hade fixat biffen alltså. Men är hon beredd att kämpa, så är nog detta den enda vägen för henne. Hon måste ju få hjälp och det nu, eller helst igår. Jag är så glad att ni fick klartecken om beh.hem! Grattis, eller vad man ska säga..?
Hon är beundransvärd, likaså du, och alla andra som kämpar. Men man ser det inte hos sig själv. Kanske därför man så lätt klassar sig själv som 'misslyckad'.
Svammel, svammel. Nu kniper jag igen, det här blir för rörigt.
KRAM!
(Måste tänka mer på det här känner jag... kanske blir ett inlägg i min blogg så småningom...)
Jag känner att jag måste få lämna en kommentar....Jag har spenderat drygt 2 år på ett beh.hem och DE räddade mitt liv!! Det låter kanske dramatiskt men det är fakta...Min kontaktperson i öppenvården frågade mig en gång om jag kom ihåg hur jag reagerat när han föreslog beh.hem...Jag kom inte ihåg det, så han berättade att jag hade totalt brutit ihop och gråtit uppgivet samtidigt som jag sa att: Nu får mamma rätt!! Jag hamnar i gruppboende!!!
Det var när jag var inlagd på psykakuten, det sista året innan beh.hemmet. Jag var inlagd 300 av årets 365 dagar det sista året.
Jag fick godkänt att komma till hemmet och där genomgick jag DBT behandling. Det var 2 tuffa år men det var värt varje tår, varje utbrott och varje skada jag åsamkade mig själv i början!
Peppa din dotter!! Jag önskar verkligen hon ar chansen!! Jag gjorde det och nu har jag snart varit hemma ett år och inte skadat mig EN ENDASTE GÅNG!!!
Kram och Många tankar!!
Ni kära kämpande starka kvinnor!!!
Det är så otroligt fantastiskt att få er feedback, och jag förundras över att det ger så mycket att kunna ta vara på varandras perspektiv, att se det från den andra sidan, s a s...
Era bloggar ger mej styrka, även om det förstås blir jobbig läsning också - för jag vet hur det är att lida under borderline-oket...
Puffan: de olika perspektiven blir så tydliga, så tydliga när "misslyckas" kommer på tal! Jag anser att du lyckas varenda dag, varje kamp du tar, medan du (och min dotter)är världsmästare på att b a r a fokusera på det negativa!!! Envisa människor... ;-)
Det som känns som misslyckanden från din/er sida är det inte alls, det är försök! Det är den där totala passiviteten som är farlig, när rädslan och ångesten inför vad-det-nu-är förlamar så till den grad att inga val görs, inga beslut fattas, det inte ens försöks...
Alla handlingar är på sätt och vis "lyckade", även om en del av dem är destruktiva. Tänk om man kunde ta all den där kraften som läggs på att hitta negativa saker, till destruktiva handlingar, och i stället använda den i konstruktiv riktning?!? Notera att jag inte skriver "positiv", det finns inte plats för det ordet just nu, men just konstruktiv och framåtriktande i stället för negativ och passiv?
Lägg sagt. Svårt gjort. Ibland omöjligt.
Anneli: tack för din fina kommentar!
Att få möjligheten att komma till ett ordentligt behandlingshem, där det inte bara finns personal utan också kompetent personal, är en fantastisk möjlighet. Men hotfull, som sagt. Mycket rädsla och ångest kommer det att bli, och förmodligen en hel del självskador på vägen - men det finns hopp. Det var jävligt längesen...
Jag blir så glad när jag ser hur du kämpat dej bort ifrån självskadorna, och jag fylls av ännu mer hopp. Tack, igen!
Det här är ju utanför min värld, problem så stora att jag baxnar över er styrka och ändå förstår en del (tror jag iaf) eftersom känslor av misslyckande och rädsla är känslor, vad som än ligger bakom.
Nåja, ville egentligen bara säga hej eftersom jag är inne och läser.
Blir faktiskt hiskeligt glad över att Puffan och Mummel nu har hittat varandra, borde ha tänkt på er två tillsammans för länge, länge sen. Bloggvärlden kan vara fin! Kram till er bägge.
Mummel:
Du har en blomma att hämta hos mig!
Kram!
Jag förstår precis vad du menar. Man borde ge allt en positivare klang.
Du har i alla fall något positivt att hämta hos mig! :) Kika in!
hejsan!
Har hittat hit via puffans blogg. Har själv borderline,inte med så mkt självskador men allt annat som hör borderline till. e 34 år och fick diagnos för 3 år sen ca. Har gått,lr går i dbt men det är i slutklämmen nu. Känner mig som ett hopplöst fall som ej blivit hjälpt.. Jag önskar att jag hade en mamma som du som försöker förstå och stöttar.Mina föräldrar fattar ingenting. Du är ett fantastiskt stöd till din dotter..
kram
Kära bordisvän!
Du är otroligt beundransvärd som orkar/orkat utan föräldrastöd!
Senast idag tittade min dotter på mej och sa: "Mamma, vad hade jag varit utan dej?" och sen fortsatte hon "...troligen död."
Vi pratade om det, hur fan man orkar om man inte har förälder/föräldrar som är med, som vet hur man gör eller i alla fall försöker, och det är ofta ofta mina tankar går till alla ensamma som kämpar med psykiska problem - och därmed mot en jävla massa saker, bl a myndigheter...
Du är uppenbarligen inget hopplöst fall, tvärtom. Har du på egen kraft överlevt och därtill sett till att få dbt är det, som sagt, otroligt beundransvärt.
Tack snälla för din kommentar, du kan inte ana vad det värmer...
Kram
Hej. Jag hittade också hit via Puffans blogg, och har precis börjat läsa. Jag har också varit på ett behandlingshem, Finjagården, och fått dbt-behandling. Jag hade från början diagnosen borderline med gravt självskadebeteende, en diagnos som aldrig stämde visade det sig när jag gjorde min neuro-utredning förra året. Jag har adhd och inte borderline eller bipolär sjukdom eller någon annan diagnos som avlöst varandra genom åren...
Jag kommer ihåg när jag skulle till Finja, hur otroligt rädd jag var och hur mycket jag inte ville vara där. Men faktum är att utan min dbt-terapeut hade jag inte levt idag. Och inte heller utan min mamma, som funnits där igenom allting. Idag kan vi se tillbaka på resan jag gjort och t.o.m skratta åt det som var, en slags väldigt morbid humor har utvecklats. Jag kan bara tänka mig vilket stöd din dotter har i dig, och hur beundrandsvärt det är. Det är många som inte orkar.
Jag hoppas verkligen att din dotter får komma till behandlingshemmet inom en snar framtid, och att framtiden ligger för henne.
Tack för att jag får läsa här, det ger mig perspektiv på min egen situation [hur den var] och hur allt måste ha varit för min mamma.
Stor kram från Karolina
ps, vill du läsa min blogg så skicka ett mail på anna.karolina.petersson@gmail.com så skickar jag en inbjudan till dig.
Skicka en kommentar