Mummel om motstridiga känslor

Det känns så konstigt just nu, jag har ganska svårt att hantera alla känslor som far omkring som skållade troll mer eller mindre utan uppehåll.

Å ena sidan är jag så ofantligt lycklig, så galen i min karl att det gör ont i mej ibland - och han är precis lika galen, vilket förstås gör saken väldigt, väldigt trevlig... Jag är fullt medveten om att en förälskelse enligt vetenskapen är att jämföra med en psykos, men det skiter jag i. Jag vill njuta varje sekund av den här tiden, vilket för mej till den andra delen av mitt liv.

Den del där rädsla, för att inte säga skräck, styr och tar över och försöker knuffa undan allt positivt. Den del som handlar om att hålla liv i dottern tills hon får sin plats på behandlingshemmet.
Hon är så rädd, så rädd, och jag gör mitt bästa för att göra som den där idioten till läkare sa åt mej för alla de där åren sen: utstråla lugn, trygghet och kärlek...

Vi gör mycket tillsammans nu, pratar mycket, och jag försöker stötta henne i allt det där som måste göras: boka biljetter för studiebesök, tjata om att hon måste ta med sina räkningar till ekonomihandläggaren eftersom förträngning bara gör saken värre, tala om forna erfarenheter av behandlingshem eftersom de är en del i hennes bas, i det som gör saken både lättare och svårare - hon minns ju hellre det svåra och jävliga än det som faktiskt var och blev så bra för henne...

Kämpar med att alltid försöka vrida tankarna så att de går lite mer i hennes banor, eftersom mitt sätt att tänka är så väsensskilt från hennes, jag måste försöka minnas att hennes hjärna inte funkar riktigt som min. Svårt det där. Omöjligt för så många, för mormor och morfar, särskilt morfar, för storebror, för mostrar och kusiner och många många fler.
Orkar inte med min far just nu, orkar inte höra ett enda "...men hon verkade ju så normal när vi träffade henne..." precis som om han förväntar sej att hon ska vråla och slita sitt hår varje sekund för att hon har psykiska problem - man är väl g a l e n då?
Trött på det. Trött på "...hon blir nog frisk" som om han aldrig nånsin lyssnat på det jag förklarat så många gånger, så många gånger har jag berättat om vad emotionell instabil personlighetsstörning innebär men han lyssnar inte, eller vill inte höra. Endera eller. Både och, kanske.

Hon sjunker och sjunker, de paranoida tendenserna blir värre, den sociala fobin också, och det känns som en evighet innan det blir en plats för henne, innan hon får komma till trygghet (även om det blir tufft för henne med behandling). Det är så stolligt med upplägget just nu, inte alls säkert att personal från landstinget får åka med henne - men hennes pappa kommer hursomhelst att vara med.

Det är ännu en sak som är väldigt dubbel för mej. Just nu känns allt övermäktigt. Just nu känns det som om det är en bra sak att jag tvingat på både dottern och hennes pappa detta, just nu vill jag inte vara ensamt ansvarig, inte vara den enda hon har, jag vill att de två ska kunna, och orka, ta upp kontakten och börja bygga en vuxenrelation.
Jag har talat om för dem båda två att jag inte tänker agera mellanhand alls, att de får ta det de har mellan sej (eller inte har, kanske) själva, och jag tror att det är hennes pappa som har mest problem med det.
Han ser sej själv i spegeln när han ser henne. Han ser ett barn när han ser henne. Han måste komma över både sej själv och det där idiotiska viset att behandla henne som om hon var 12 år...
Men det är jobbigt. Jag har det svårt med det där, eftersom jag tillbringat så mycket tid med att försöka få de där två att se varandra över huvud taget...

Nu ska jag vara småbarnsmamma, och försöka att inte längta ihjäl mej efter älsklingen som jag inte fått se eller röra på många timmar... Och hade det här varit ett sms hade jag stoppat in en rodnande smiley!