Jag tänkte i går kväll att jag är en idiot som trodde att jag skulle klara av att jobba...
Inte själva arbetet, det funkar någorlunda, men sen...
Att se hur kollegor trycks ner, hur hela deras yrkesliv, kunskap och erfarenhet ogiltigförklaras för att en liten, liten man anser att man kan höja sej själv genom att sänka andra är förfärligt.
Jag tar för givet att människan i fråga var bra på sitt jobb och att det var därför h*n kom ifråga för det jobb h*n nu innehar - men det är rent patetiskt att se strebern dyka fram, makthungern, elittänkandet som säger att "...det faktum att jag ombeds hålla tal där och där eller sitta i styrelsen för det och det gör mej bättre än de där under mej..." ta över - det är äckligt.
Inte en enda chefstalang finnes alltså, eller så är de djupt begravda under Titeln, och att gå till jobbet är för fler och fler lika med ont i magen.
Jag vet att jag inte kommer att kunna låta bli att ta tag i skiten, inte kunna låta bli att försöka skydda mina kollegor från katastrofen som hotar med ännu fler nerdragningar som följd av upplageraset som fortsätter och som har ökat och ökat sen den nya chefen tog över - men egentligen vet jag inte vad jag ska göra.
Det går inte att fortsätta stå vid sidan och se hur människor bryts ner. Jag kan det inte, i alla fall. Och ja, jag tycker synd om idioten trots allt. Bär man sej åt på det vis h*n gör kan man inte vara lycklig, inte ens må bra...
1 kommentar:
Jag har hört dessa tongångar från flera i din bransch och vet att många knäar. Det är mycket märkligt hur man rekryterar chefer bland små män med psykopatiska och narcissistiska drag fortfarande. En chef kan inte vara omtyckt av alla men borde vara det av många och respekterad av alla. Den bästa chefen är den som låter medarbetarna växa och själv står i bakgrunden och stöttar! Kan det vara så svårt att förstå?
Sen är förstås din bransch inte unik alls i dessa avseenden, så här är det på många ställen.
Skicka en kommentar