Mummel om sömn och annat

Med stigande oro (och ångest, jo, visst är det ångest) blir det svårare och svårare att sova.

Just nu borde jag sova ordentligt, vila mej, ta hand om mej - om jag ska orka jobba.
I stället ligger jag vaken, lyssnar på kärastens andetag, minns en del hur jag gjorde det förr, för så längesen när den enda tid jag hade honom helt och hållet var när han sov...

Jag vet att nånting snart händer, jag känner igen tecknen, har varit med så länge att jag reagerar på de första små små tecknen, och nu är det inte ens det, det är stora tecken.
Snart gör hon illa sej, ordentligt. Förmodligen har hon rispat och/eller skurit sej ett tag nu, en gång vet jag eftersom hon ringde, men det är mer. Visst är det mer.

Det visar sej att de ansökningar hon gjort inte ens behandlats - eftersom hon skrev ut sej från avdelningen. Hon uppfattar det inte så, hon uppfattar det som om hon inte var önskad där, som att personalen har tröttnat på henne, talat om för henne att de inte kan hjälpa henne, att det inte är nån idé att hon är där eftersom det inte är fråga om att de kan behandla, det är förvaring, precis som det är på alla akutpsykavdelningar.

Så är det. Det vet både hon och jag. Men hur i hela fridens namn kan personal på en psykavdelning säga så till en patient med emotionell instabil personlighetsstörning? Hur kan de inte veta vilka följder det ger?
För nu vill hon inte lägga in sej, inte där, aldrig mer. Nu är det hat, inte trygghet. Det som var hennes trygghet är nu värt ingenting, och det innebär att det inte finns någonting, det finns ingenstans, hon är helt utlämnad åt sej själv.
Och det fixar hon inte. Just nu fixar hon ingenting. Just nu är hon helt passiviserad, helt uppgiven, helt hopplös, i meningen utan hopp.

Och allt är väntan, och väntan är ångest. Varje dag som börjar är en dag närmare avgrunden för henne, inte en dag närmare det nya livet, hoppet.
När hon ringer försöker jag, det gör jag verkligen, jag försöker säga de rätta sakerna, försöker vara så tydlig, så tydlig, ring dit, prata med den, gör si, gör så, kom hem till mej och ät, vila, låna dator...
Men snart ingenting kvar.

Vi vet ju båda att det, så där relativt, inte är lång tid kvar nu, snart får hon möjligheten att komma till ett ordentligt behandlingshem, ett behandlingshem som är dbt-godkänt, men för varje dag åker hon längre ner och därmed blir det förstås svårare för henne. Vi vet båda att det kommer att bli skittufft, behandlingen som kan ge henne ett liv kommer att vara så tung, så tung, det kommer att bli mycket värre innan det blir bättre, och ju mer nersliten hon blir desto mer orolig blir jag. Förstås. För hur ska min sköra älskade underbara tös orka?

Det krävs att hon orkar, eftersom allt, som vanligt, bygger på frivillighet. Jag vet att det blir oändliga samtal där jag kommer att kämpa som ett djur för att få henne att orka, stanna kvar, ta emot. Så blir det, så är det, och hur ska jag orka?
Jag önskar ibland att hon kunde få ett intyg på sej, men det är högst otroligt. Med de regler som nu gäller är det hopplöst, för även om hon bär sej åt som om hon vore i psykos har hon ingen psykos, och då sätts bara intyg om hon är suicidal, och knappt då heller.

"Vill du bli inlagd?" frågas det när hon åker in akut, och förutsättningen för inläggning är att hon vill, inte att hon behöver. Vill hon inte blir hon inte, och nu vill hon inte. Kanske svälter hon ihjäl innan hon kommer in på behandlingshemmet?

För hon ringer inte soc. Och så länge hon inte ringer får hon ingen tid hos ekonomihandläggaren, och får hon ingen tid hos ekonomihandläggaren så blir det inga pengar, och har hon inga pengar så... Ja, ni vet.
Upprepar jag mej? Det är, förstås, för att allt upprepar sej. Runt runt runt, samma välbekanta cykel, med någon variation i tid.

Men. Mycket är annorlunda också, det ska sägas. Hon är annorlunda, hon har mognat, utvecklats, och tiden på det förra behandlingshemmet räddade livet på henne, ett tag, det är helt klart. Det är grunden till att hon fortfarande kämpar, att hon nu kan prata, även om det är med ett fåtal personer.
Mej. I viss mån sin läkare. Psykologen som gjorde SCID-II-intervjuerna för remissen till dbt-kliniken. Sköterskan som är hennes stödperson, och soc-damen som funnits för henne det senaste året. Som inte finns mer eftersom hon "skrevs av" när de skickade henne till lurendrejeribehandlingshemmet.
Skrevs av... Så känner hon sej nu. Avskriven. Av alla. Nästan.

Än så länge litar hon på mej, som sagt. Men balansen är på en knivsegg, jag vet egentligen aldrig när jag säger vad-det-nu-är som kan få henne att se mej som ond, som opålitlig, som en svikare. Kan bli vad som helst, men högst troligt ett enkelt "nej". Nej till nån skitsak, förmodligen.

Nu ska jag fortsätta att balansera, fortsätta att försöka få henne att gå ur sin passivitet, att ta ansvar för sitt eget liv, ta det där samtalet till soc som gör att hon åtminstone kan känna att hon inte behöver svälta...

Satan, så långt det blev. Men hur annars ska jag överleva? Ventil. Spypåse... Nödvändigt att få ut.
Så är det.