Misstag med "moral"

Är på jobbet.
Förstås är jag på jobbet, fast det är lite komplicerat att klara av att utföra mina arbetsuppgifter...

På presskonferensen jag var på imorse fick jag hoppa upp och ner, sitta och stå om vartannat, eftersom jag inte kan sitta för långa stunder i taget, visst tittade de lite konstigt, men säger man "diskbråck" eller "ont i ryggen" kan de flesta relatera till det.
Verkar det som.

Själv funderar jag mycket över varför jag är så inihelvete dum så att jag går till jobbet när jag knappt kan gå, men kan inte riktigt motivera det ens för mej själv.
Är det arbetsmoral?
Nån annan slags moral?
Luther som sitter och biter mej i nacken?

Jag har en massa hängande över mej, ett stort projekt inför söndagens val som måste vara färdigt idag, senast imorgon, och som jag inte haft möjlighet att lägga tid på eftersom det varit en massa andra jobb som absolut måste göras, oftast till morgondagens tidning.

Vår vardag. Allt måste vara färdigt idag, eftersom det ska med i morgondagens tidning.

Å andra sidan ska vi göra djuplodande stora jobb som ska få ta längre tid - men när deadline närmar sej har man alltså inte haft tid att jobba igenom det, och hamnar i en sits där man inte ens hinner läsa igenom, inte fila på formuleringar, inte få till det som man vill ha det utan får nöja sej med att det blir färdigt innan det är för sent.

Psykosocial arbetsmiljö. Ett ord i tiden, men ett ord vars mening definitivt inte slagit igenom hos diverse företagsledningar.

Har jobbat mycket med äldrevård de senaste månaderna, och det gör mej ledsen. Jag blir glad över att se alla dessa underbara människor som gör allt och lite till för att skapa en så bra miljö som möjligt för de gamla och sjuka, men jag blir oerhört ledsen över hur de behandlas, personalen.
Ungefär som här, kanske. Om nåt är bra är det självklart, det är bara det vi kan kräva av oss själva och av varandra. Om nåt är dåligt är det personalens fel, aldrig förutsättningarnas.
Jag har sett hur mycket själ och hjärta dessa underbetalda, underbara kvinnor (jo, hittills har det enbart varit kvinnor!) lägger i sitt arbete, hur de använder sina personliga prylar för att göra det mysigt på avdelningarna eftersom det (förstås!) inte finns pengar till pynt, det finns ju inte ens pengar till personal efter ordning.
Hur de pusslar och pysslar för att få ihop det med schemat, för det som egentligen ska vara arbetsgivarens ansvar - att leda och fördela arbetet - läggs på de anställda, det ska bytas och donas, för annars får man ju inte ledigt, det finns inte pengar till vikarier...

Ungefär som här. Skillnaden är att jag inte ansvarar för andra människors väl och ve. Jo, kanske mina kollegors i viss mån, men inte som där, inom äldrevården.

Jag frågade hur det skulle vara om de följde alla regler, om de lade på arbetsgivaren det som borde ligga på arbetsgivaren, och svaret jag fick var väldigt belysande: det skulle inte gå, då skulle de gamla drabbas, och det kan de inte ta på sitt samvete.

Moral.

Är det så att enbart vi arbetstagare ska ansvara för att det funkar? Ska vi nöja oss med att bli skuldbelagda, eller snarare tvingas skuldbelägga oss själva, eftersom företags- och kommunledningar tvår sina händer och säger att det är såhär det är nu, bara att tugga och svälja och om ni inte väljer att göra det där lilla extra utan att få något för det drabbar det era läsare/vårdtagare...

Usch. Kanske är det smärtan som gör mej stingslig, men jag är både trött och arg just nu. På mej själv, och på de system som styr. På samhället vi valt, om ni vill. Är det så här vi vill ha det, egentligen???