Ryggen har brakat igen, och jag ser ut som en idiot när jag försöker stappla fram utan att skrika högt. Att ta sej ur sängen, eller upp ur soffan, är numera stora projekt, och jag börjar tänka att jag nog får lov att prata med min gulldoktor om operation i alla fall.
Det här går nämligen inte längre. Jag kan inte gå varje dag och vara rädd, rädd för att jag ska göra en rörelse på fel sätt och därmed reta upp den där disken i ländryggen som ställer till det så förbannat. Kan inte gå och vara så rädd för smärtan att den får styra mitt liv.
Det har jag ju kommit förbi en gång, och jag måste ta mej i nackskinnet och se till att ta makten över mina tankar igen!
Gick hela dagen igår och mådde dåligt över att lilleman ska behöva se mej i det här skicket, att jag inte ska kunna jobba, att jag ska förstöra allt det underbara jag har nu genom att låta smärtan ta över. Och så ska man inte tillbringa en ledig dag!
Det var lördag eftermiddag det började, jag bakade bullar och rensade svamp och tvättade på förmiddagen men kände inte av ryggen alls - och så bara pang! Kunde inte resa mej. Kunde inte ligga, inte sitta, inte stå. Bara försöka fortsätta andas utan att skrika, vilket i sej var svårt, så svårt. Att sen göra resten - koka svampsoppa, vika tvätt, frysa in bullar - var ett enda oavbrutet lidande. Hålla masken inför älsklingen går inte, han ser på mej direkt om jag har extra smärtor, vilket i och för sej inte är svårt, jag vet att jag blir likblek...
Och hela tiden mal det i bakhuvudet: jag måste kunna jobba, måste kunna jobba, måste kunna...
För annars blir det kaos, annars läggs allt jag skulle göra på mina kollegor, och allt jag inte gjort klart, och valet...
Men är det mitt ansvar? Ska jag ta ansvar för att arbetsgivaren gjort oss så sårbara att man inte ens kan bli sjuk utan att redaktionen stressas ihjäl?
Förresten har jag inte råd att vara sjukskriven. Så länge lägenheten förblir osåld måste jag kunna jobba för att inte känna mej som värsta parasiten. Mina känslor, inte hans. Han säger att jag inte ska tänka så, att det är vi nu, och att vi klarar oss - men ändå.
Sorry. Det bidde visst bara gnäll idag. Vilket i sej visar hur inihelvete påverkad jag blir av smärtan...
2 kommentarer:
Gnäll på du bara. Jag vet hur överjävligt det är med en trasig rygg. Den opererade nacken är OK men vid det senaste besöket hos kiropraktorn låg inte en enda kota på rätt plats. Och vara hemma, nej det funkar ju inte. Krya på dig!
Nej, det funkar inte.
Ibland finns inget alternativ, typ när jag inte kan sitta (därmed inte köra bil eller cykla) eller gå (säger sej själv vad det förhindrar).
Då blir jag lite galen. Tycker att livet är jävligt orättvist. Vill bara vara "normal", vad det nu betyder.
Usch och fy. Gjorde ett misstag förut, satte mej och sydde ett foder till korgen min älskade köpte på IKEA (till klädnypor. De trillade ur. Karlar tänker bara på utseende...) och efter en stund upptäckte jag att jag inte kunde komma upp ur fåtöljen... Det blev vrida-kräla-åla-knästående-uppdragande, och sen grät jag hela vägen nerför trappan, fysisk och psykisk smärta i härlig kombination.
Det är förödmjukande. Förnedrande. Och det var nära att jag fick ringa efter hjälp. Kunde bara inte bestämma mej - mamma? Ambulans? Älsklingen på jobbet?
Blev inget av. Funderar fortfarande på operation, då är ju iallafall det h ä r problemet löst.
Diskjävel...
Skicka en kommentar