Vaknar kvart över fyra, iskallt klarvaken på en sekund, och jag vet inte varför.
Känner mej söndersliten. Det rycker och drar från alla håll, och inga svar har jag, ingen aning om vad som är "rätt" eller "fel" heller, och en hel massa gammal skit flyter upp till ytan.
När jag tänker på hur mina föräldrar agerar, och vad de förväntar sej av mej (eller vad jag känner att de förväntar sej av mej, kanske...) inser jag en massa saker som gör inihelvete ont.
Som att det för mej är helt självklart att mina barn är nummer ett, no matter what - och det är det inte för dem. Har aldrig varit. Jag tänker: "Hur skulle mamma ha gjort om det gällt mej?" och jag inser att hon utan tvekan skulle "valt" sina föräldrar framför sina barn. Självklart för henne.
Vi har aldrig varit nummer ett där, i alla fall inte jag och lillsyrran. Mina storasystrar är mammas barn, men jag vete sjutton om jag och lillsyrran är det. Känns inte så.
De har också varit nummer ett för varandra, min mor och far, vi barn är nånting som bara hängt med, inte mer. Och givetvis måste det vara så att det ger sår och ärr???
Jag pratade med en kär vän häromdagen, verbaliserade lite tankar, och kom till insikt om att det är mycket jag inte ens varit medveten om förrän på senare år, kommentarer som sitter djupt och fortfarande skadar, saker som framförallt min mor sagt, och där min far aldrig klivit fram och sagt emot, som egentligen är helt sjuka men vars konsekvenser jag inte ens funderat över.
Jag berättade för min vän om hur min mor ofta, ofta berättat om hur mina systrar var som små dockor, hur de låg så fint i barnvagnen (nu pratar vi bebis, ok?), och så kom jag, som "ställde till", som inte ens kunde ligga stilla där i vagnen, och min vän blev alldeles tyst.
"Men vad säger du?!?", sa hon, och då insåg jag vad det var jag sa. Vad det faktiskt betyder. Och hur min mor under hela min uppväxt bankat in budskapet i mej...
Är jag knäpp nu? Har jag flippat på riktigt? Vad finns det för mening med att dra upp gammal skit, att rota i sånt som hände för årtionden sen?
Fast så är det ju inte. Om det varit så vore ju allt bra, men det är ju faktiskt så att det fortfarande bankas, fortfarande påpekas hur alla mina fel och brister visade sej redan i vaggan...
Jag minns min skolgång, när jag haft engelskprov och hade 98 poäng av 100, och kommentaren var "Var det inte onödigt att ha två fel?", och det är symptomatiskt, minst sagt.
Undra på att man ledsnade. Undra på att jag gav fan i alltihop, revolterade vilt, drog hemifrån så fort jag kunde och utsatte mej själv för en massa skit (nej, inga droger, "bara" destruktiva förhållanden på gränsen till farliga), undra på att jag aldrig aldrig aldrig gick till mina föräldrar när jag fick problem...
Vad hade jag gjort utan lillsyrran?
Usch. Kanske är jag det där övertydliga exemplet på "jag ska aldrig göra mot mina barn det mina föräldrar gjorde mot mej"?
Jag önskar bara att de inte kunde komma åt mej som de fortfarande gör. Att jag inte blev den där lilla flickan igen, hon som aldrig kunde göra nånting rätt hur mycket hon än försökte, hon som var så olik de där perfekta storasyskonen, hon som till slut gav fan i alltihop och skapade sitt eget liv, utan stöd och hjälp från någon ursprungsfamilj.
Men visst blir jag hon. Och de sårar och skadar fortfarande, vad jag än försöker inbilla mej.
"Du låter så bitter", säger min man, och jag säger att nej, bitter är jag inte, inte längre, men jag har ännu inte kommit förbi det. Gör man det någonsin? Fortsätter man det där totalt futila sökandet efter godkännande, trots att man vet att det är hopplöst?
Försöker fokusera på mej och mitt, det jag har skapat, på min familj som till varje pris ska skyddas från den där giftiga atmosfären som omgett mej. Här skapar vi inte fasader, här visar vi varandra vilka vi är och stöttar varandra i det!
Det är målet. Men misslyckas jag inte också där? Som med allting annat. För inget är någonsin bra nog, det fick jag med mej i modersmjölken - som sinade efter tre veckor, för det har jag minsann fått veta, det också. Att jag inte ens kunde hålla igång amningen av mej...
Vadå inte bitter???
3 kommentarer:
Nej, vadå bitter? Åh, Mummel, vad jag känner igen mig i allt du beskriver. Jag har en mor som är likadan och en pappa som alltid stått två steg bakom, som aldrig vågat ta plats. Han sa det en gång, när vi satt och drack whisky en kväll för länge sedan, jag, hade öppnat upp och beklagat mig och ha sa "hur tror du att jag har haft det i alla år?". En sorts bekräftelse från en som varit gift med min mor i 61 år.
Men jag är inte bitter, tror jag. Men det är en djup sorg att inse att det inte blev bättre än så här.
Som exempel kan jag ge alla de gånger som min mamma hotade mig med uppfostringsanstalt. Jo, jag vet att många i min generation har hört det där men jag var (är) adoptivbarne med allt vad det innebär. Jag minns skräcken över att de inte ville ha mig, att även de skulle välja bort mig. Dessutom var jag ett oerhört lydigt och snällt barn som visste min plats.
Det där sista håller jag på att ta igen. Tack för att du delar med dig och KRAM! (Och lite bitter är jag nog)
Tillägg:
Alltså, det här med affirmationer, i stil med 'du duger precis som du är', är svårt när man inte duger i sina föräldrars ögon. Jag tror att det sitter på cellnivå hos mig, att jag de facto var bortvald från början och sedan fick en ursprungsfamilj där jag aldrig dög till 100%. Oavsett vad så hade det, precis som du beskriver så bra, kunnat vara lite, pyttelite bättre.
Sorry att jag tog så mycket plats här. Det här borde jag verkligen blogga om själv! Ännu mera kramar!
Så skönt att du tar lite plats - så slipper jag vara den enda som breder ut mej...
Kan säga att jag, när jag var liten, var helt övertygad om att jag var adopterad! Jag var så olik, till utseende och person, och fick ju, som sagt, hela tiden inbankat i mej att jag minsann inte var i närheten av mina systrar - den där känslan av främlingsskap förföljde mej länge, kanske blev det roten till min rotlöshet, fysiskt och mentalt?
Ser förstås att jag är väldigt lik min far och min farmor, och vet med min hjärna att jag visst hör till, rent genetiskt, men kan inte låta bli att fundera över hur vuxna människor kan skapa en sådan otrygghet hos ett litet barn?
Att, som du, faktiskt vara adopterad, tillför förstås ännu en dimension, en hemsk och vidrig dimension, där den vuxnes makt mångdubblas. Tanken gör mej alldeles yr av fasa, och jag är rätt säker på att det finns en särskild plats i helvetet för människor som gör illa mot små barn.
Man kommer aldrig ifrån det, de där barndomskänslorna av otrygghet och att inte höra till, tror jag. Ser på mina barn, och kan, trots allt, konstatera att vi alltid hört till varandra, att de fortfarande och alltid känner att det är ett "vi" - kanske inte den traditionella uppfattningen om en sammanhållen kärnfamilj, men ändå är det just det vi är, jag och mina ungar...
Är inte det lite underligt? Att jag, som kämpat ensam genom alla år, lyckats skapa en atmosfär som gör att kidsen, trots allt, känner att vi varit trygga i varandra?
Kämpar vidare med mina otillräcklighetskänslor, och konstaterar att jag ska tänka som min store son: jag är en bättre människa än de är, föräldrarna alltså, så jag tänker göra det som jag anser är "det rätta"!!!
(Är det inte underligt att man tar striden då det gäller barnen - men inte när man själv för miljonte gången blir trampad och dansad på? Kanske dags att låta gränserna omfatta även mej själv?)
Skicka en kommentar