Hinner vara på jobbet i knappt två timmar innan allt rasar igen, alternativt helvetet bryter löst en gång till.
Denna gång är det från akuten, där dottern ligger efter ännu en intox, och jag märker att jag liksom cirklar, jag går runt runt på stället, vet inte riktigt åt vilket håll jag ska vända mej.
En kollega kör mej upp till sjukhuset, och jag pratar med sköterskan innan jag träffar dottern. Hon berättar att dottern tagit imovane, och jag känner hur ett hjälplöst raseri börjar bubbla i mej. För om jag vet att det är totalt vansinne att skriva ut några mediciner alls i någon större mängd till henne, ska inte hennes läkare som haft med henne att göra i åratal veta det?
Så är det i alla fall. Hon fick imovane utskrivet. Och tog för många. Jag frågar om hon skadat sej, och det har hon. Båda armarna, kanske mer. Orkar inte fråga mer.
Går in till henne, och hon ligger under en filt, har den uppdragen till hakan. Hon är talbar, men väldigt, väldigt trött, och den gula filten skär sej mot hennes nyfärgade hår. Jag frågar vad som hänt, och hon säger att det bara är för mycket, det är för mycket för att orka nu.
Så kommer det, bit för bit. Pappa ringde igår kväll, och försökte förklara vad det är som händer. Att han är inlagd på sjukhus och får cellgiftsbehandling fyra av veckans dagar, och att det ska vara så i fyra månader.
Hon har förstått hur sjuk han är, alltså.
Därtill sa han åt henne att han själv var för trött och mådde för dåligt för att prata med hennes bror, kunde hon göra det, tro?
Det klarade hon alltså inte, även om hon berättade för sin bror vad pappa sagt. Sen började hon ta tabletter. Och imorse tog hon fler. Sen ringde hon psykmottagningen, pratade med sin psykolog, och han ringde 112. Hon sa att hon trodde att det var så, hon mindes kanske att hon pratat med honom, är det på riktigt mamma?
"Jag vill inte att det ska vara så här", säger hon till mej, och jag kan inte annat än hålla med.
På nåt vis är det så mycket svårare nu, efter den här relativt sett långa perioden av lugn. Hon har inte gått så djupt att hon inte orkat med livet på så länge, och kanske har min beredskap sjunkit, för det gör så mycket ondare, det gör mej så mycket mer illa nu. Är det det där eländiga hoppet jag känt som ställer till det?
Jag följer henne till IVA, och det är gudskelov en bekant som jobbar, jag vet att han är en bra människa och en bra sköterska, det gör det faktiskt lättare. Sitter med henne en stund, pratar en del, tills hon plötsligt inte vill mer, inte orkar prata alls - och det är när det bränner till i sammanhanget "pappa". När jag säger att hon inte kan vara ansvarig för hans mående, att hon inte kan ändra på verkligheten, bara hantera den, och att hennes pappa inte har rätt att lägga på henne ansvaret att prata med sin bror. Då vill hon inte mer, för pappa ska skyddas till varje pris. Så som det alltid har varit.
Där blir hon kvar ett tag, på IVA. Kanske ett dygn, beroende av när psykkonsultation kan ske.
Och jag åker hem, för jobba kan jag inte. Jag vet att jag måste åka hem till hennes storebror och berätta vad som hänt, vet att jag måste säga att planerna för dagen är ändrade, att syster inte kan följa med på de roligheter han planerat för lillebror nu när han är hemma på besök...
Vi går lite sönder tillsammans, jag och storsonen, och jag ser hans ögon bli svarta av ilska, så som bara hans ögon kan bli, det blåa blir svart. Han reagerar som jag, och är så arg, så arg - på pappa.
"Så kan han ju inte göra, fattar han inte att han inte kan lägga det på henne?" säger han, och vill ringa till pappa och skälla ut honom, men jag säger att det bara är kontraproduktivt, för då ringer pappa till dottern och berättar, och då blir bror och syster ovänner, för man får inte kritisera pappa, o nej.
Jag vill inte heller att det ska vara så här. Jag vill inte att jag ännu en gång ska tvingas sitta på akuten och IVA och inte ha en aning om vad jag ska säga eller göra.
Men så är det alltså.
3 kommentarer:
Maktlöshet är en fruktansvärd känsla. Maktlöshet inför andra människor och företeelser. Kort sagt, folk beter sig inte ett dugg som jag vill att de ska göra, både privat och yrkesmässigt. För oss med en släng av medberoende är vanmakten förödande.
Som det här puckot till läkare, då. Varför skriva ut Imovane till någon med X antal intoxer bakom sig? För vissa är det bara så att de får finna sig i att gå och hämta ut ett par dagars ranson av bensodiazepiner och snarlika preparat. För allas skull. Jag tycker liksom att man har förverkat rätten att ha hand om sina läkemedel när man gång efter annan proppat i sig. Men det är ju jag, då. Jag är så sabla trött på psyk- och socsvängen med allt prat om frivillighet, inte kränka individen blablabla... Eller om det handlar om lättja och så naturligtvis en enorm brist på resurser. Och så ett päron till farsa. Jag förstår ju att han är svårt sjuk men det här beteendet är väl gammalt som jag förstår det? Jodå, Mummel, även det känns igen, jag har två X som uppför sig som små tjuriga barn i förhållande till sina egna barn. Lämpa över sådana uppgifter till en dotter som är så skör som eran. Håhåjaja, vad trött jag blir.
Jag lider med dig och din familj, det berör mig enormt. F*n att du aldrig kan få ha lugn och ro omkring dig. En varm kram får du av mig!
Tack för kram, det behöver jag.
Jo, maktlösheten är fruktansvärd. Värre. Finns inget ord som kan omfatta känslorna, ens.
Jag kan inte heller förstå hur man kan lämna ut ett recept till någon som dottern, hon har ju t o m själv valt att inte medicinera alls just för att inte ha piller hemma alls.
Hon drog från IVA igår. Hon blev förbannad eftersom de sa till henne att doktorn skulle komma inom en halvtimme, och tre timmar senare hade ingen doktor kommit ännu. Så gör man inte mot patienter som dottern. Det är recept för katastrof, det.
Hon ringde, och jag har tillbringat del av natten i skräck - och några timmar i total utmattning, kroppen sa visst stopp, och skallen också.
Det gör så ont att höra henne, förvirrad, ännu inte helt ok efter giftet hon proppat i sej, inte en aning om vad hon ska göra sen, vem hon ska vända sej till - förutom mej, och jag kan inget göra. Bara fråga vad hon vill ha av mej, och ännu en gång få svaret "vet inte".
Så just nu vet jag faktiskt inte om hon lever. Just nu låtsas jag att allt är som det ska, jag gör alla morgonsaker och ska gå till jobbet, och vänta på att telefonen ringer och ännu en gång säga att jag inte vet vad jag ska göra...
Tortyr vore bättre, för då kan man åtminstone peka på exakt var smärtan sitter, veta vad det är som händer.
Min kurator säger åt mej att detta blir min död om jag inte klarar att hitta ett sätt att distansera mej, och just nu tror jag faktiskt att hon har rätt. Det kan inte vara nyttigt att ha sådan här hjärtklappning hela tiden, eller hur?
Bara att vänta. Finns inget annat jag kan göra. Bara vänta, och hoppas att hjärtat orkar med!
Det går nog inte att distansera sig fullt ut, särskilt inte när det handlar om ens barn. Det är ju samma råd som anhöriga till missbrukare får, min mamma klippte med mig när det var som värst men jag vet att hon led alla helvetets kval över att inte veta hur jag mådde eller om jag ens levde.Nu kan man förstås inte jämföra en psykiatrisk diagnos med missbruk, så där rätt upp och ner men eftersom jag själv är gravt medberoende så vet jag att det inte alls är lika lätt att hantera medberoendet, att avstå till 100%. Men hur man hanterar det för att inte själv drunkna, det vet jag inte.
För visst har hon rätt, kuratorn. Att ha det där stresspåslaget hela tiden är farligt för kroppen men att veta det kan bli en stress i sig, om du förstår hur jag menar.
Tack för att du delar med dig. Det är nyttig (men tung) läsning för mig. Och jag lider med dig och er alla.Måtte du hitta ett förhållningssätt som gör att du orkar, du ska finnas till för många, du är en viktig person i mångas liv. Men den viktigaste personen i DITT liv är DU. Jag vet att det låter klyschigt men det är precis så det förhåller sig och det är inte det minsta egotrippat.
Kram!
Skicka en kommentar