Mummel om trygghet

Kuratorsamtal idag, och jag funderar på om jag var lite för ärlig - kanske är det inte så himla smart att berätta om de där självmordstankarna som ploppat upp på senare tid?
För så har det alltså varit. Har varit så jävla elak mot mej själv, verkligen tjatat på mej om hur otillräcklig jag är, hur inkompetent, hur tydligt det är att jag verkligen inte klarar av nånting, och hur mycket bättre alla skulle ha det utan mej och mina nojjor och ledsamheter...

Konstigt är det, hursomhelst. Det borde inte vara så, det borde vara så att den trygghet jag nu har, en trygghet jag aldrig nånsin upplevt i mitt vuxna liv, ger en stabil grund för mej. Borde det inte?


"Jag tycker att du borde ha en läkarkontakt", sa kuratorn, och jag sa att det nog vore bortkastad tid att försöka få en tid för mej på psyk, mina problem är ingenting om man jämför med alla dem som väntar på att få kontakt med en psykiatriker, och vad ska de kunna göra? Skriva ut lite lugnande, lite sömnpiller?
"Jag menar en läkare på vårdcentralen", säger kuratorn, och jag tänker att det gör ju saker ännu lite värre, för vad ska min stackars allmänläkare kunna göra förutom ovanstående? Sjukskriva mej, förstås, men hur ska det kunna göra nånting bättre?
"Jag tycker att det låter som om du har alldeles för mycket oro omkring dej", säger kuratorn, och jag tänker att nähä, menar du det?

Vete tusan om det lönar att gå tillbaka dit. "Jag kan hjälpa dej att bedöma hur du mår", säger kuratorn, och jag behärskar mej för att inte börja fnissa, faktiskt...
Är helt medveten om hur jag mår. Är helt medveten om att det är mina känslor som inte hänger med i svängarna, jag har lärt mej att sätta gränser, att säga nej, men det gör mej illa att göra det. Det gör mej så illa, och just den biten vet jag faktiskt inte hur jag ska komma tillrätta med.

Har kommit tillrätta med mina kaoskänslor och tillbringat söndagen i kärlek och samtal, och undrar ännu mer varför jag inte kan fokusera på det positiva i stället för att ge mej på mej själv för att jag inte klarar av att lösa alla problem, för att jag inte räcker till för alla.
Men så är det.

Och nu? Jag övar mej på att känna att jag faktiskt har en fantastisk trygghet att luta mej mot, och att jag för första gången i mitt vuxna liv inte är ensam om att ta allt ansvar för allting.

"Känns det inte bra att kunna säga sådär, mamma?", säger min storson när jag i förbigående nämner att jag pratat med lillebror om ny ryggsäck och nya kläder nu när skolan börjat.
"Jag fattade det inte när jag var liten, men jag har förstått senare hur svårt det var för dej när jag var lite, så är det inte skönt att du har råd nu? ", säger han, och ännu en gång känner jag mej välsignad, jag har underbara barn.
Så - visst måste livet vara värt att leva?