Mitt misstag?

Möte.

Tyvärr dyker ingen i beslutande ställning upp från socialens sida, trots att tf chefen var med och bestämde datum för det så kallade uppföljningsmötet.

Jag var så stolt. Hon redogjorde klart för vad hon vill, vad hon behöver, vad hon önskar. Hon hade gjort en lista, och hon frågade innan om jag kunde ta över om det skulle bli som det blir ibland, att hon inte kan tala.

Men inget kan förstås göras, även om underbara doktorn försökte se till att det fanns positiva åtgärder i det stora jävla mörkret som slöt sej runt min dotter, för varje minut märktes det tydligare och tydligare hur hon sjönk.

Diagnosen ska fastställas ordentligt, psykologgruppen gå igenom allt och sen ska doktorn besluta om det behövs kompletteringar - men hon är säker på sin sak, emotionell instabil personlighetsstörning, eventuellt uppbackad med en smula neuro-psykiatriska grejor, kanske orsakade av den där fyramillimeters icke-klargjorda saken hon har i lillhjärnan.

Jag frågar: vad gör vi nu, jag och min dotter? När vi går ut härifrån, vad gör vi då? Vart ska hon gå, hon som inte klarar av att vara i sin egen lägenhet och som inte kan vara hos mej på nätterna när lillebror är hemma eftersom hon inte kan lova att inte göra sej illa.

Ansökning om behandlingshem inlämnad, det orkade hon efter en otrolig massa peppning från mej och stödperson. Skitstöveln som tog emot den gick på henne om gruppboende, om att lägenheten inte är som den ska, om att hon måstemåstemåste - och vi som lovat henne att han inte skulle göra så, man gör inte så vid sådana samtal. Inte om man är professionell, i alla fall. Jävla mellanchefer. Jävla mellanchefer som har något att bevisa.

Hon sa rakt ut att hon inte orkar mer. Att hennes liv inte är värdigt.

Idag: sms-kontakt angående när det passade att komma och beställa biljetter för resa till pappa. Jag säger att jag lovat köra storebror till tåget, sen är det okej. Hon svarar att hon är hemma, ska höra av sej senare.
Lillebror och jag vinkar av storebror, under tiden på stationen hör jag att jag får ett meddelande men väntar med att kolla tills vi sitter i bilen.

Det står: "Jag kan nog inte åka till pappa ambulansen är på väg" och jag är tillbaka i mardrömmen med full kraft. Jag messar tillbaka, att hon måste låta mej veta var hon är, jag måste få veta var hon är.

Tar lillebror och åker och tankar. Sen Max, och så hem. Det gäller att se till att lillebror inte får se sin mor bryta samman totalt, det går inte an, nämligen. Vi äter och ser på Tom och Jerry och hon ringer, är på akuten, har tagit en massa tabletter. Som hon glömt, med vilja eller ej, att ta, samlat. Hon är sluddrig, borta, men kan redogöra för vad hon gjort och vad som händer. Aktivt kol är äckligt, säger hon och jag säger bra, kom ihåg det.
Hon ska flyttas till IVA, och jag frågar varför hon inte kunde vänta, varför hon inte kunde ge fan i att ta de där förbannade tabletterna, jag skulle ju komma och hämta henne, hon skulle ju beställa biljetter och åka till pappa - men hon vet inte. Kan inte svara.

Jag tänker: hon lever. Imorse tänkte jag: tänk om hon dör idag. Att jag tänkte så berodde förstås på det jag såg dagen innan, uppgivenheten, förtvivlan, övertygelsen om att det inte finns nån hjälp att få för hennes del eftersom det är så det alltid varit - ingen hjälp att få.

Jag kan inte ens tänka på att sova. Det jag väljer att tänka på nu är cigg, eftersom jag inte har några.
Och så tänker jag att jag inte har en aning om vad jag ska göra imorgon. Jobba ska jag inte, så mycket är klart. Det blir nog ganska många telefonsamtal. Psyk och soc, soc och psyk, ett evigt ringande och ett evigt skickande fram och tillbaka.

Mummel om gråt

Det har gått bra mest hela morgonen. Jag sov länge, mest för att jag inte somnade igår kväll/natt kan jag tänka mej, och sen lite pyssel och donande, plocka i och ur diskmaskin, stryka det sista av tvätten, skriva lite, surfa lite...

Så ringer pappa. Bara det är i sej lite ovanligt, och visar endera på att 1) mamma var upptagen med att roa min lillevild eller 2) mamma är rädd för vad som ska möta henne i andra änden av sladden...

Pappa ringer, kollar om jag är hemma, säger han (!), säger att det är så ruggigt väder att de nog inte vill gå ut än, så den lille stannar en stund till. Och jag börjar gråta. Varför börjar jag gråta? Är det för att det är min pappa som ringer, för att jag vill att han ska bli min Pappa, lösa allt, vara den han var när jag var liten, den som såg till att allt blev bra igen? Fast det var han ju inte förstås...

Så jag gråter en stund. Och har ångest, är rädd för eftermiddagen, orkar inte kolla busstider trots att jag inser att jag fanimej inte ska köra bil i dessa omständigheter.

Pysslar lite till.

Så ringer K., vännen K. med det stora hjärtat och den ännu större förståelsen för hur det är att leva med ett barn som faller utanför normen efter som hennes son, därtill årsbarn med min dotter, har adhd-diagnos.
Dags igen. Mer gråt, mycket gråt, och det tar liksom inte slut.

Men nu. Nu ska jag inte gråta mer. Nu ska jag börja skriva på Skrivelse Nummer Två. Den som förhoppningsvis ska sätta tryck i ännu högre grad. Och jag tänker: den här ska jag skicka till Högsta Hönsen. Jag ska skicka det till kommunens ledningskontor så att det diarieförs och hela världen får veta om hur det går till.

När man säger att det givetvis inte har nåt med ekonomi att göra, det här med att ta en sjuk ungdom från ett fungerande behandlingshem innan behandlingen är slutförd, för om de skulle fatta beslut på sådana grunder skulle de ju bryta mot lagen. När man säger att hemkommunen har möjlighet att se till att hon får det hon behöver, den trygghet hon behöver, det stöd hon behöver - utom när det går åt helvete, då.

Om de planer som lades först hade fått stå hade min dotter varit på behandlingshemmet den här helgen. Jag är säker på att det här inte hade hänt då.

Men skrivelsen i fråga är svår att formulera. Mitt huvud fungerar inte som det ska. Nämligen.