Mummel om gråt

Det har gått bra mest hela morgonen. Jag sov länge, mest för att jag inte somnade igår kväll/natt kan jag tänka mej, och sen lite pyssel och donande, plocka i och ur diskmaskin, stryka det sista av tvätten, skriva lite, surfa lite...

Så ringer pappa. Bara det är i sej lite ovanligt, och visar endera på att 1) mamma var upptagen med att roa min lillevild eller 2) mamma är rädd för vad som ska möta henne i andra änden av sladden...

Pappa ringer, kollar om jag är hemma, säger han (!), säger att det är så ruggigt väder att de nog inte vill gå ut än, så den lille stannar en stund till. Och jag börjar gråta. Varför börjar jag gråta? Är det för att det är min pappa som ringer, för att jag vill att han ska bli min Pappa, lösa allt, vara den han var när jag var liten, den som såg till att allt blev bra igen? Fast det var han ju inte förstås...

Så jag gråter en stund. Och har ångest, är rädd för eftermiddagen, orkar inte kolla busstider trots att jag inser att jag fanimej inte ska köra bil i dessa omständigheter.

Pysslar lite till.

Så ringer K., vännen K. med det stora hjärtat och den ännu större förståelsen för hur det är att leva med ett barn som faller utanför normen efter som hennes son, därtill årsbarn med min dotter, har adhd-diagnos.
Dags igen. Mer gråt, mycket gråt, och det tar liksom inte slut.

Men nu. Nu ska jag inte gråta mer. Nu ska jag börja skriva på Skrivelse Nummer Två. Den som förhoppningsvis ska sätta tryck i ännu högre grad. Och jag tänker: den här ska jag skicka till Högsta Hönsen. Jag ska skicka det till kommunens ledningskontor så att det diarieförs och hela världen får veta om hur det går till.

När man säger att det givetvis inte har nåt med ekonomi att göra, det här med att ta en sjuk ungdom från ett fungerande behandlingshem innan behandlingen är slutförd, för om de skulle fatta beslut på sådana grunder skulle de ju bryta mot lagen. När man säger att hemkommunen har möjlighet att se till att hon får det hon behöver, den trygghet hon behöver, det stöd hon behöver - utom när det går åt helvete, då.

Om de planer som lades först hade fått stå hade min dotter varit på behandlingshemmet den här helgen. Jag är säker på att det här inte hade hänt då.

Men skrivelsen i fråga är svår att formulera. Mitt huvud fungerar inte som det ska. Nämligen.

Mummel om stressreaktioner

Så kommer det förmodligen att stå på mitt framtida sjukintyg. Det är nära nu.

Funderar på hur mycket man tål innan man bryts, och kommer fram till - ungefär såhär mycket.

Nu orkar jag inte, och det är uppenbart. Möjligtvis har semester något med saken att göra, att jag inte har jobbet som... Ja, avledare, kanske? Möjligtvis är det så att semestern, liksom förra året, domineras av psykisk sjukdom och dess följder. Eller störning. Eller vad det nu är.

Förra året: dotter försöker ta livet av sej, skär sej i strimlor, in och ut på barnpsyk, vill inte bo hemma "för att jag gör så att mamma mår dåligt", ja fyfan. Jourhem. Rymningar. Psyket. Jourhem. Rymning. Rum på folkhögskola. Krasch, självskador, psyket.

Men det var förstås efter semestern. Semestern tillbringade jag i en källarbunker, för det var där de hade föräldrasängen på barnpsyk.

Och i år... Hon bryter mot permissionsavtal, och jag, som ju är den utsett ansvarige, "skvallrar". Tough love, det är svårt. Vi grät mycket, hon och jag, i varandras armar, och pratade mycket också, vilket är en stor förändring jämfört med förra året. Då gick hon in i en näranog katatonisk tystnad. Hon var inte arg på mej, men drog igång sitt självhat och -förakt, och jag, jag försöker säga att vi alla gör misstag, lär dej för fan... Fast jag vet att det inte funkar så med henne.

Sen, åter på behandlingshemmet: fetångestattack med bitna armar och svimningar och hela köret. Enda orsaken till att de inte tog henne till sjukhus var att den ende som är stark nog att brotta in henne i en bil när hon är i det läget var ledig. Ambulansen tar inte såna fall. Om inte polisen hjälper till. Och det tyckte de, personalen alltså, skulle lägga sten på hennes ångestbörda... Just ja, skurit sej hade hon också.

Nästa dag skar hon sej igen, och visade, och bad att få bli körd till sjukhus innan hon gick in i panikångest. Där blev hon kvar ett par dygn.

Sen. Sen rymde hon. Eller följde med på rymning. Och rökte hasch.

De dagarna knäckte mej, kan man säga. Att nu veta att det nästa vecka är möte, igen, med social och psykiatri och behandlingshem, för att diskutera vad som ska hända nu, är.... Överväldigande? Övermäktigt?
Grejen är att jag inte kan göra ett skit, nämligen. Förmodligen ska jag vara väldigt väldigt glad - hon vill ju ha mej med. Kanske för sista gången, eftersom detta möte inte kommer att gå som hon vill. Inte alls.

Hon vill, förstås, leva ett vanligt liv, ett liv som vanliga artonåringar gör. Hon vill ha eget boende, klara sej själv. Hon vill, hon vill.

Vad hon visar är att hon inte klarar av det. Inte klarar att ta ansvar för sitt mående. Hon klarar inte av att ha praktisk, ens på deltid. Hur ska hon då klara sej?

Det är så hemskt att se, att höra, att veta att hennes verklighetsuppfattning inte alls har med vår verklighet att göra, vi andra som lever i det riktiga samhället där man måste jobba för att få pengar.

Hon har inte fattat att hon inte längre kommer att behandlas som ett barn. Nu är hon vuxen, och det är fan inte kul att vara.

Och jag, jag håller också på att krascha, det vore ju snyggt? Inte bara dotter på behandlingshem, vi har också mamma på låst avdelning, för hon löstes visst upp i stressreaktion med ångestsyndrom, hoppsan...