Mummel om gråt

Det har gått bra mest hela morgonen. Jag sov länge, mest för att jag inte somnade igår kväll/natt kan jag tänka mej, och sen lite pyssel och donande, plocka i och ur diskmaskin, stryka det sista av tvätten, skriva lite, surfa lite...

Så ringer pappa. Bara det är i sej lite ovanligt, och visar endera på att 1) mamma var upptagen med att roa min lillevild eller 2) mamma är rädd för vad som ska möta henne i andra änden av sladden...

Pappa ringer, kollar om jag är hemma, säger han (!), säger att det är så ruggigt väder att de nog inte vill gå ut än, så den lille stannar en stund till. Och jag börjar gråta. Varför börjar jag gråta? Är det för att det är min pappa som ringer, för att jag vill att han ska bli min Pappa, lösa allt, vara den han var när jag var liten, den som såg till att allt blev bra igen? Fast det var han ju inte förstås...

Så jag gråter en stund. Och har ångest, är rädd för eftermiddagen, orkar inte kolla busstider trots att jag inser att jag fanimej inte ska köra bil i dessa omständigheter.

Pysslar lite till.

Så ringer K., vännen K. med det stora hjärtat och den ännu större förståelsen för hur det är att leva med ett barn som faller utanför normen efter som hennes son, därtill årsbarn med min dotter, har adhd-diagnos.
Dags igen. Mer gråt, mycket gråt, och det tar liksom inte slut.

Men nu. Nu ska jag inte gråta mer. Nu ska jag börja skriva på Skrivelse Nummer Två. Den som förhoppningsvis ska sätta tryck i ännu högre grad. Och jag tänker: den här ska jag skicka till Högsta Hönsen. Jag ska skicka det till kommunens ledningskontor så att det diarieförs och hela världen får veta om hur det går till.

När man säger att det givetvis inte har nåt med ekonomi att göra, det här med att ta en sjuk ungdom från ett fungerande behandlingshem innan behandlingen är slutförd, för om de skulle fatta beslut på sådana grunder skulle de ju bryta mot lagen. När man säger att hemkommunen har möjlighet att se till att hon får det hon behöver, den trygghet hon behöver, det stöd hon behöver - utom när det går åt helvete, då.

Om de planer som lades först hade fått stå hade min dotter varit på behandlingshemmet den här helgen. Jag är säker på att det här inte hade hänt då.

Men skrivelsen i fråga är svår att formulera. Mitt huvud fungerar inte som det ska. Nämligen.

Mummel om storebror

En helveteshelg, rent känslomässigt sett.
Eller kanske inte?

Min underbare äldste son har till sist kraschat, han också. Han ringde, natten till lördag, rätt full. Och förtvivlat gråtande. Han grät och grät och grät. Det var.... Ja, hemskt. Fast bra, också.

Ett av mina stora bekymmer har varit hans oförmåga att hantera situationen. Hans "jag orkar inte prata om det". Hans bortskjutande av mej, av syrran, av allt som har med hennes sjukdom att göra.

Nu brast det alltså. Och han var så himla ledsen.... Rädd och ledsen. Livrädd för att nåt ska hända henne.
"När det gäller mej själv kan jag klara vad fan som helst, mamma, men dom jag älskar, henne och dej och lillebror, det klarar jag inte..."

Han har nån sorts uppfattning om hur en Man ska uppföra sej också, tror jag. Jag har försökt ta det ur honom, och det tänker jag fortsätta med.

"Men gubben, ibland måste man tillåta sej att vara svag för att kunna bli stark", sa jag. Som faktiskt lyckades hålla mej lugn och fin trots väckt mittinatten och trots ämnet som sliter sönder mej lika mycket som det gör honom.
"Men jag förstår ingenting" gråter han, "jag förstår ju inte mamma, hur ska jag kunna förstå, hon är ju inte som du och jag, jag förstår inte..."

Sen ringde han sin syster. Trots att jag försökt allt för att få honom att ge fan i det.
"Gör det, men gör det när du är nykter", försökte jag.
"Då vågar jag inte", sa han. "Jag har inte festat sen i slutet på november eftersom jag blir så här ledsen då, jag måste prata med henne nu".

Jävlar, vad jag var rädd. Hon var nämligen ute med kompisar (är här, hos mej, hela helgen!!!). Nån halvtimme gick. Sen kom hon. Iskall. Genomvåt. Inte nykter. Och gråtande.

Jag svepte in henne i en filt och i mina armar, satte mej med henne i soffan.

"Jag vill inte att han ska vara rädd för mej", grät hon.

Så jag förklarade. Om att det inte är rädd för utan rädd om och att hon är älskad och värdefull av och för honom. Jag tror hon förstod. Lugn blev hon, och efter några knäckemackor och varm och torr pyjamas sov hon.

Inte jag. Unnade mej ännu ett sammanbrott, för jag behöver gråta, jag också. Sen måste jag vara stark mamma igen, för en liten som inte vet vad allt det här handlar om och som dyrkar sin storasyster, för en dotter som är på väg mot en ljusare framtid via behandlingshemmet (det måste bara vara så) och för en ung man, min vuxne son, som nu måste gå igenom sitt hittills svåraste i livet, och inte vet hur man gör. Förstås.

Jag måste få honom att inse att han behöver fejsa det här nykter. Med stöd. Och jag hoppas att dotterns behandling involverar familjen - för det behöver vi. Vi är vilse, vi också, nämligen.