måndag 6 oktober 2008

Misstag att skriva alls?

Går igenom en del bloggar. Såna där jag brukar läsa, andra jag halkar in på via länkar, och tänker:
"Jag har inget att skriva om. Eller jag menar, det jag skriver om är helt fel, fel i bloggosfären, jag har inte fattat hur man ska göra, eller så är det helt enkelt så att jag inte fattat nåt alls. Inte fattat vad som liksom är grejen med att blogga."

Så tänker jag.
Jag ser hur de mest lästa bloggarna domineras av länkar, youtubeklipp, eller "nu har den och den skrivit så och så här, och så inget mer.

Förutom att de förstås tjänar pengar. Är "berömda".

Eller också kan man ju vara elak och osmaklig, det funkar ju för vissa.

Könsord ska man visst också skriva, det gör att man får fler besökare, och det är antalet träffar som räknas, inte om det finns innehåll eller ej.

Jag vet att jag utgjöt mej å det grövsta över stackars lilla BlondinBella nån gång, men det är liksom så symtomatiskt:

"När jag blir vuxen ska jag minsann resa och jobba på tv eller bli modell eller pippa nån som är berömd för det blir man själv berömd av..."

Makes me sick, på ren svenska.

Jag borde förmodligen inte ha skrivit något idag. Eller så skulle jag ha gett fan i att klicka in mej på andras bloggar, för det retar ju bara upp mej. Tydligen.

Nåväl. Inatt vaknade jag klockan två av att mitt gomsegel svullnat upp till runt dubbel tjocklek och längd. Som nånting (i o f s pyttelitet) långt ner i halsen, kräkreflexer, kunde inte svälja, totalt skitäckligt var det.

Rädd blev jag också, förstås - har jag blivit sjuk i nån mystisk sjukdom som bara Mummlor får, inte fan kan jag ringa till vårdcentralen och säga att jag har ett svullet gomsegel, hjälp, jag dör?!?

Nu tror jag att jag vet varför. Är rätt säker, faktiskt, och det är det roligaste jag har varit med om på jättelänge. Givetvis borde jag aldrig nånsin berätta det för nån enda människa i världen, men eftersom jag vet att storsonen kommer hem snart och jag aldrig kan låta bli att berätta om mina pinsamheter för honom (vilket gudskelov är ömsesidigt, vi har gruvliga hållhakar på varann...) så:

Jag snarkade mej till det. Det är åtminstone den teori jag utvecklat under dagen med stadigt minskande gomsegelssvullnad. Somnade på rygg med en avslappnings-cd i öronen (den var tydligen mycket, mycket bra...) och rörde mej inte ur fläcken förrän då vid tvåtiden, runt fyra timmar senare. Med förmodat oavbrutna snarkningar.

Visst är det bara sanslöst kul? Iallafall såhär efteråt - och bra stoff till en krönika, den dag jag känner att jag vill göra bort mej offentligt i tidningen...

Om nån har nån annan teori angående svullna gomsegel, hör av er.

Och nu har jag gjort det man tydligen ska - ett fullkomligt onödigt, onyttigt och intetsägande blogginlägg.

Det man kan anmärka på är förstås graden av provokation, men alltid kan det reta nån snarkare därute. Kanske.

2 kommentarer:

Majsanochmalla sa...

Grejjen med att blogga... Tja.. Kanske att du skriver precis vad du vill i din egan blogg..

Raring... Det här är din blogg! Du skriver va fan du vill eller känner för! Förstått!?

Du är underbar när du "vässar tangentbordet"... Bitch! Ett underbart ord! Snarka fan på som du vill/orkar... När gomseglet är tillräckligt stort... Spänner du upp det mot behandlingshem/sjukhus och soc.. Och seglar vidare mot nya mål.

You!!! Go girl!!

Pok


Mallagillarnärduärsurochbittskbralla

Mummel sa...

Och jag som håller på att uppgradera - från bara bitch till klimakteriehäxa, vad tror du det blir då???

Det vill inte världen ens tänka på, misstänker jag - men alla säger att jag är för ung för d e n hederstiteln än så länge, så jag får nöja mej med att vara bara bitch ett tag till.

Som lite kuriosa: min arbetsplats på jobbet kallas "Bitchhörnan". Jag har pratat med Storchefen, vd:n himself, om att få en skylt, men han förstår inte poängen och tittar bara konstigt. Undviker hörnan så gott han kan, helt enkelt...

Och ja, kollegan jag delar skrivbord med är under upplärning. Hon har stor potential.

<