Mummel om time-out....

Blåst. Urblåst, bortblåst...

Nää. Bara så trött, så trött. Ingen kraft alls till nånting, tänker: "Jag vill skriva ett inlägg på min lilla knasiga blogg, det vill jag - men var tog orken vägen?"

Det verkar som om jag bara retar upp mej på en massa skitsaker, jag kan inte fatta hur vi kan fokusera på så mycket skit när det viktiga i världen, i livet, sjunker i kvicksand.

Som det här. Jag menar - var finns det push ups för själarna? Är det inte egentligen vad den här jävla cyniska bittra världen behöver???

Klart det finns. Push ups för själen, alltså. Det är bara det att det inte finns tid, inte finns ork, att först hitta och sedan använda dem.

Jag har jobbat som en idiot och sen försökt att ta hand om mej. Tränat, fysiskt och mentalt, styrketräning, pilates, avslappning. Nu är jag trött. Har så ont, så ont och vet att det bara är de första åtta veckorna ungefär, de första två månaderna innan de stackars felkopplade musklerna inte skriker så fort jag rör på mej och de egna endorfinerna ger möjlighet att minska på doserna smärtstillande.

Men veckorna är långa, så långa. Och jag är rädd för att jag inte orkar, att jag än en gång lägger av, tänker att jag skiter i det för det går ju åt helvete iallafall, det är ju bara att se sej om i världen för att veta.

Illa tycker jag om mej nu. Jag vill orka vara "snäll", jag vill orka bry mej och ta hand om, jag vill orka kämpa emot all denna ytlighet som gör mej förtvivlad eftersom jag ser vad den gör mot människor.

Tror att det är därför det tar emot så att köra mina sjukgymnast-gjorda träningsprogram, för den reaktion jag möter när jag säger att jag är lite extra klen nu eftersom jag tränar är: "Men vad du är duktig som vill se bra ut!"

Och så är det inte. Jag vill försöka hålla rullstolen borta så länge som möjligt, därför är det. Och då blir reaktionen jag möter en fetsmäll i ansiktet.

Och jag blir vrång. På fel sätt.

Det är för sorgligt...