Panikmummel

Så har det hänt.

Samtal från IVA, tabletter. Hon är okej. Men ändå.

Jag är glad att jag var hos mamma och pappa när samtalet kom, att jag skickat sms till henne under dagen så de hittat mitt nummer i hennes telefon, glad att pappa tog den lille och höll honom borta när jag...

När jag bröt ihop, litegrann.

Sorgen. Och sen ursinnet - det här är vad soc gjort mot henne, om de tillåtit henne att få ett halvår till i behandling hade hon fixat det, det vet jag.

Jag vet det, och behandlingsassistenterna och läkaren och terapeuten på behandlingshemmet, alla försökte vi be och böna, skrika och gråta (nej, det var nog bara jag som skrek och grät när jag tänker efter), men i tuffa besparingstider spelar en ung människas liv ingen större roll.

För dem.

För mej är insatserna för höga, och den här känslan av maktlöshet är fullkomligt fruktansvärd.

Nu vet jag inte vad jag ska göra, förutom att jag kommer att göra det jag tror att jag måste. Vilket innbär informera min chef när jag kommer, och sen sätta mej och ringa samtalen. Till IVA, till soc. För jag tror nog inte att de har en aning vad som hänt.

Hon hade tagit alla piller i sin dosett, och sen larmat. Hon vill ju inte dö, förstår ni, hon klarar sej bara inte själv och vet inte hur hon ska orka uttrycka det eftersom hon så gärna vill.
De som svarade på larmet, vanliga hemtjänstteamet förmodar jag, hade i sin tur larmat ambulans. Tyvärr hade de inte sett till att information om vem hon var kom med till sjukhuset, så det tog tid innan de var säkra på det. En i personalen på barnpsyk kom ner och identifierade henne, och efter att ha sett efter, sett att det inte fanns några noteringar om sekretess, tog sköterskan beslutet att ringa mej, på numret jag messat från.

Att skriva det där... Jag gråter, förstås. Det har jag gjort sen igår eftermiddag, fyra timmar efter att hon kom till IVA, fyra timmar var hon där utan att jag visste det, fyra timmar innan de visste vem hon var och kunde ringa mej.

Det finns änglar i världen, och en av dem är sköterska på IVA. Hon är säkert mamma också, det tror jag.

Och idag? Idag gör jag det jag måste, eller tror att jag måste. Ringer samtalen. Och försöker att inte ryta i ursinne då jag pratar med socialhandläggaren.

Den tillfredsställelsen ska jag inte ge henne.