Kvällsjobb fuckar upp det mesta, må jag säga...
Jag börjar visst hämta mej från småbarnstidens sömnstörningar (efter tjugo år, det är fascinerande...) för jag kan sova länge på morgonen nu. Ibland.
Som igår. När syrran ringde och väckte mej vid tio. Då skäms jag? Och undrar varför?
Jag menar, jag är ju faktiskt ledig, och har inget alls att göra, förutom allt det där jag undviker.
Som att städa, t ex. Det skulle jag behöva nu, faktiskt. Ska ju faktiskt ha nattgäster över helgen, och tänk om de är dammallergiker?
Nyss var allt skinande rent. Nyss hade jag städat ut allt gammalt, all gammal skit som låg i hörnen, börjat det nya - och nu är det ännu en gång igendammat, så går det till.
En gammal vän säger att den bästa investering hon gör är den svarta städerskan (nej, inte svart svart, utan svartbetald) som kommer en gång i veckan, men där går min gräns. Jag har nån gammal ingrodd vänsteråsikt om att jag faktiskt inte vill bryta mot lagen.
Så jag förmodar att det får bli dammtrasa och dammsugare och moppar och allt det där idag. Imorgon är det för sent. Imorgon är det dags att jobba igen, nämligen, och då måste den gamla kroppen vilas för att klara jobbpasset.
Jag. Hatar. Att. Städa.
Och nu, tack vare eller på grund av, den långa morgonsömnen kan jag inte kicka igång. Jag vill bara skrutta runt och göra sånt jag vill, inte en massa jävla måsten...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar