Själviskt mummel och skam

Jag är en egotrippad jävel som sliter sönder min familj.
Så känner jag idag.

Samtidigt känner jag också att jag är så jävla förbannad, så sårad, så ledsen, och jag kan inte hålla isär känslorna alls just nu.

Hudlös.

Jag säger: nu mår jag dåligt, jag orkar inte, ni får lov att stå ut med att jag gråter, att jag är lättirriterad, att jag blir ledsen och arg för ingenting, och de säger, ja, självklart, vi förstår.
Men så blir det förstås inte. Det blir inte så, eftersom Mamman inte gör det hon brukar (ska?), inte ser till att allting flyter på, att de små konfliktungar som alltid ploppar upp i en familj sjasas ut ur huset innan de hunnit växa till sej, inte finns för att lägga en sval hand på pannan på vem-som-nu-behöver och av vilken anledning det nu må vara...

Jo, idag är jag bitter. Bitter och ångestfylld på det, ännu en skitvecka startar ju nämligen och jag vet att jag kommer att möta de där människofientliga små männen igen, öga mot öga, måste lyckas hålla masken (jo, där tar jag faktiskt fram mamma-takterna, även om det aldrig skulle falla mej in att lägga några svala händer på just de där pannorna!!!) och inte bara det utan också lyckas göra mitt jobb som vanligt, i den förfärliga miljö som skapats...

Tjafs och fånigheter är det, och jag tänker att jag ska packa en liten väska med det nödvändigaste, tanka gamla bilen och åka till stugan. Bo där några dagar och nätter, med skog och sjö och miljoner trattkantareller som står i stora buketter och väcker samma känsla som guldfeber. Skogen...

Vi var där i helgen, eldade ris och skräp, föräldrarna var så glada, min mor grät när hon tackade mej för att jag tvingat upp mina grabbar, och storsonen tackade också för en fantastisk dag efter ett jättebråk när jag väckte honom som avtalat... (grät i en timme, för när jag börjar kan jag nämligen inte sluta, så ser det ut nu, herregud)
Men när vi gick i skogen, trollskogen, John Bauer-skogen, såg jag på den kullriga, mossbetäckta marken, tänkte att där vill jag lägga mej, titta upp mot himlen, se träden och fåglarna och himlen, och somna.
Igår kväll kom de där tankarna igen (just den planen är gammal, jag vet ju precis hur det kan göras, hade ju ganska konkreta suicidplaner för några år sedan, mest medicinframkallade men inte enbart), på den mjuka mossan och tabletterna och vinet och jag är glad att jag har en tid hos kuratorn idag.

Pratade med min fantastiska läkare förra veckan, ringde vårdcentralen och fick beskedet att första tiden jag kunde få hos honom var om nära tre veckor, och då grät jag. Grät och bad sköterskan att lämna en lapp till honom, om nya symtom, om kramper som tar sömnen ifrån mej, om att jag behöver hjälp. En timme tog det, sedan ringde han. Och allt var gott igen... Nää, inte riktigt. Men det gav en sån boost.
"Den här fajten ska du orka ta", sa han, så det blev tre nätter på stesolid, och jag har sovit utan kramper.
"Om det går åt helvete börjar vi om och skaffar dej ett nytt jobb", sa han, och det kändes som om det kommer att ordna sej, det här, för om man har en sådan människa på sin sida finns inga andra alternativ.
Problemet är att jag inte vill ha något annat jobb. Jag vill ha mitt jobb.

Jag inser att det aldrig skulle bli detsamma, förstås, att hur det än blir blir det fel, ingenting blir någonsin bra där igen efter detta. De som blir kvar mår dåligt. De som får gå mår kanske ännu sämre. Och det blir mycket bitterhet och ilska som kommer att ligga kvar och bubbla, kanske gro.

Så det bär jag omkring på, ilskan och bitterheten, uppgivenheten och hjälplösheten, och övertygelsen om att det här samhället är på väg åt helvete... Tillochmed storsonen, hittills övertygad kapitalist, tvivlar... Jag säger: De flesta "system" är finemang i teorin, och sedan kommer människor in i det. Makt och pengar korrumperar, och till sist har människor trasat sönder alla fina teorier och idéer med egennyttan.

Men nu åter till mej. Jag har gråtit inatt, och hur längesedan är det jag grät mej till sömns? En enda mening, en rad ord med en klar underton av elakhet gör det mot mej nu. Jag klarar inte av det, klarar inte att känna att också min älskade tröttnar på att jag är ledsen och trött och arg och...
När också den grunden skakar vet jag inte vart jag ska vända mej, och ser skogen.
Och skäms. Så mycket skam och skuld, och även detta lägger sej som extra ton på bördan.

Vet inte vad jag ska göra nu. Så enkelt är det.

Mummel om vinstkrav

Har ni sett alla nyheter om neddragningar på tidningar?
Aftonbladet, Expressen, SvD, Kvällsposten - alla ska de spara, och sammanlagt försvinner nog hundratals tjänster.

Grejen är att de går med vinst, de där tidningarna. Hundratals miljoner. Och ändå ska det sparas. Journalister och redigerare försvinner, och online är viktigast.

Trots att det är papperstidningarna som ger pengar är det därifrån folk försvinner. Jo, det är inte så att nätupplagorna ger några pengar att tala om, de kostar en massa, men kan bara existera eftersom gammelmedia genererar riktiga pengar...

Snart måste det alltså börjas tas betalt för webbtjänsterna, det finns inga alternativ där. Och vad händer då? undrar jag... Vad händer när generation vill-läsa-gratis inte får gratisnyheter längre? När papperstidningarna är nedmonterade till tomma skal?

Det är sorgligt, och jag anser att det är farligt. Vinstkraven från alla dessa koncerner som delar upp Sveriges tidningar mellan sej suddar bort allt det där som gjorde att jag valde att bli journalist en gång i tiden: samhällsjournalistiken. Granskningen av företag och offentliga verksamheter. Möjligheten att ge röst åt alla dem som inte kan skrika högt nog för att höras.
Just nu granskas psykvården av Aftonbladet. Vi kan också se att alla de barn som misshandlats av systemet faktiskt kommer att få en (visserligen löjligt, men ändå) ersättning, och hade de alls uppmärksammats om inte journalister funnits för att bli megafoner för dem, för att göra deras röster hörda?

Jo, visst finns mycket skit, också - men det är ju på grund av att folk vill ha det. Vad händer med oss alla om vinstkraven leder till att det som finns att tillgå är skvaller och kändisar och inget annat???

Så blir det nog, är jag rädd, för det är där pengarna finns att hämta. Det där med samhällsansvar är inte ett dugg intressant för "marknaden", och jag sitter ju själv mitt uppe i beviset på det, känns det som.
Det blir övertydligt att människor inte har någon betydelse alls för dem som äger tredje statsmakten, som inte kommer att vara någon tredje statsmakt länge till.

Desillusionerad. Sån är jag, just nu. Och jag hoppas och ber om att det kommer att finnas någon som hittar ett sätt att hålla liv i den granskande journalistiken när vinstkraven börjar sätta press på tidningsinnehållet också, inte bara skalar bort de människor som vet vad de gör och brinner för sina omoderna idéer...

Mummel om kramp

Med jämna mellanrum börjar jag kvida och sprattla och skrämmer slag på barn och man, "Vad gjorde du i garderoben inatt?" frågade min älskade, men inte var jag i garderoben, jag stod och klängde på den, försökte få mina ihopkrampade underben att sluta med det.
Krampandet, alltså.

Eller spasmandet, vete fan vad man ska kalla det. Jag känner av vänsterarmen/handen, har gjort det några dagar, det är underarmsmuskulaturen i första hand, men också lillfingret fånar sej, och det drar liksom bakåt över axeln. Det går bra, inga större problem att klara av. Inte heller är skulderpartiet och bröstryggen så farlig, det gäller bara att inte spänna upp sej ännu mer, inte göra några oövertänkta rörelser som knyter ihop det ännu mer.

Men benen. Fy fan. Det är så vidrigt, och gör så ont, och det är banne mej fråga om muskler jag inte ens visste att jag hade... Nån sorts snedgående variant nästan på ovansidan, det känns som om skenbenen spänner ihop sej, och en riktigt läskig grej är att fötterna liksom viker upp sej mot dem. Mot skenbenen alltså. Se bilden inne i huvudet: plötsligt börjar fötterna bara dras inåt uppåt, utan att man har nån möjlighet att göra nånting.
Ajajajjjj.... En otroligt obehaglig upplevelse, om man ska vara engelskt understateande.
Låg på knä invid soffan och grät ner i kuddarna samtidigt som jag försökte räta ut fötterna och hindra att tånaglarna rev sönder skenbenen, har aldrig varit med om maken.
Skrämde nog slag på min make, men han får vänja sej - huvudsaken är att lillsonen redan gått och lagt sej, och att jag lyckats behärska mej rätt bra under tiden han var vaken.

Undrar vad som händer om det händer när jag kör bil? Går i trappor? Intervjuar politiker?
Undrar vad det beror på?
Tar man paraflex i stora doser med regelbundenhet borde man väl inte få krampande muskler?

Jo, jag får nog ta och ringa vårdcentralen imorgon. Försöka få tid hos min läkare. För jag går inte till nån annan, no way, kommer inte att ske. I mitt tillstånd blåvägrar jag att sitta och redogöra för jämmer och elände under tio års tid, jag gör det bara inte, då är det lika bra att de lägger in mej på psyket direkt.

Jag undrar vad det beror på, detta klart försämrade tillstånd, och spekulerar i mineralbrist? Kalium, är det inte det man kan ha brist på när man krampar? Eller är det magnesium? Båda?

Ställde mej på vågen när jag kom hem från min resa, sa jag det, kanske? Och funderar på om det kanske inte är så nyttigt att bara tappa tio kilo utan förklaring?

Gnäll och gnäll och gnäll, men jag har förbaske mej rätt till.
Jag har rätt att gnälla. Så det så!

Misstag att bråka?

Skannar dokument, och vet inte om jag orkar hålla på.

Orkar man faktiskt hålla på att "bråka" när man vet att om man lyckas med sitt uppsåt kommer någon annan krake att mista jobbet?

Tänker att jag ska strunta i alltihop, krypa ihop i ett hörn hemma i min trygghet och aldrig aldrig mer komma ut, för det vore det lättaste, det vore att göra som man förväntas...
Så det gör jag alltså inte. Kanske inspirerad av ett samtal jag fick igår, en fantastiskt stark kvinna som haft en fantastisk karriär, numera pensionär, men fortfarande stark. Efter en tids katastrofläge, ska sägas. Hon har mist en nära anhörig efter vårdmissar, och vi kom att prata om det där med att vara bråkig.

"Först tänkte jag låta bli att göra någonting", sa hon, "jag kände att jag bara inte orkade".
"Sen tänkte jag att om jag inte gör det, vem gör det då?"
Så hon gjorde det, mer för andras skull än för sin egen, hennes älskade anhöriga var ju redan borta. Men andra kanske skulle kunna få hjälp av hennes beslut, andra kanske skulle slippa att utsättas för vad de utsatts för.

Så måste jag nog tänka nu, tror jag. Att lagarna i landet skapats med tanke bakom, och i det samhälle vi nu bygger är det extra viktigt att de som anses svaga skyddas på alla sätt man kan komma på. Som detta. Jag är ju en av de svaga, en "sån där", och jag tänker inte lägga mej platt och dö enbart för att det passar maktmännen bättre...

Just nu är vi alla svaga, för den delen. De som får bli kvar mår dåligt, de som inte får vara kvar mår ännu sämre, och vi får uppleva med all önskvärd tydlighet hur lite människor betyder. Kan man inte ens få sparken med värdighet? Kan man inte försöka visa medmänsklighet och omtanke när man försätter människor i sådana här situationer?

Så ledsen. Trött och ledsen och rädd, och kroppen spelar mej onda spratt, också. Inget att undra på, måste man väl säga, självklart blir det så att anspänning och sömnbrist ger extra symtom, extra värk och muskelspasmer. Har vaknat om och om igen inatt av att benet krampat, våldsamt och smärtsamt, och vet inte hur jag ska hantera den biten. Det är nytt, och det är obehagligt.

Ny dag, nya tag. Kanske.

Mummel om "såna där"

Tänker mycket på mej själv just nu, i smyg, och det väcker en massa känslor som är väldigt, väldigt svåra att hantera.
Minns hur jag slet för att först klara av att vistas bland folk efter sisådär fyra års sjukskrivning och rehabilitiering och sen för att visa att min hjärna och mina kunskaper inte gått åt helvete samtidigt som min kropp. Hur jag slet för att visa vad jag kunde och vad jag gick för, och hur det till sist faktiskt gav resultat, eftersom min dåvarande chef stod upp och tog sin egen lilla kamp, för mej...

De här åren har varit en berg-och-dalbana, minst sagt, men alltid har det varit jobbet som hållit mej uppe. Genom all skit med dottern, allt slit för att försöka få till en framtid för henne, separation och ensamstående-mamma-livet, ekonomiska svårigheter och depression, nya diskbråck och mer smärta - alltid jobbet som fanns där, jobbet som höll mej under armarna och lyfte mej.

Jo, jag har vetat om att jag inte är värd riktigt lika mycket som andra. Jag har vetat om att jag inte kan lika mycket som andra, men också varit medveten om att min arbetsgivare fått ersättning för det, så jag har fixat att hantera det, också.

Nu blir det svårt, däremot, eftersom jag fått veta med allt önskvärd tydlighet att jag är en "sån där".
En "sån där" som man vill veta hur man egentligen kan bli av med, det är nämligen lite svårare än vad det är med normala människor. Det har gått fint att ta emot ersättning som vida överstiger verklighetens arbetsnedsättning, inga problem där, billig arbetskraft är alltid välkommen, men nu har jag alltså gjorts till en "sån där" som man vill bli av med, till varje pris...

"Hur blir man egentligen av med såna där?"
Det frågan kommer att bränna i mej i resten av mitt liv, tror jag.

Jag vet dock att det aldrig någonsin funnits anledning att anmärka på mitt arbete. Jag är bra på det jag gör, en av de bästa, faktiskt, och det kommer jag också att bära med mej, tro inget annat. Jag kommer att vara rädd om alla de kommentarer som är fina också, men det är sant som det är sagt: en enda negativ kommentar raderar många, många positiva ur medvetandet.

Undrar hur jag ska fixa resten av min tid på jobbet, hur länge det nu blir? Gå dit varje dag, som en "sån där", och veta att jag inte är önskvärd. Energin är borta och det lilla extra kommer inte att finnas längre. Så sorgligt.

Mummel om Hemma

Helgen har varit rätt hemsk,  men en sak har blivit helt klar: det betyder oerhört mycket att ha en grund att stå på.
Vet inte hur många gånger jag "tjatat" på mina fina grabbar om hur tacksam jag är över att jag har dem, och att jag kan vara mej själv här, mellan våra väggar.

För så är det ju. Det är i en trygg miljö man kan tillåta sej att vara sej själv. I hela sin ynklighet!

Bett om ursäkt har jag också, för det är banne mej inte rättvist att just de två människor i världen som jag lever närmast nu, som jag älskar så mycket, så mycket, ska få ta all skit.

Utanför, ute i världen, måste masken hålla. Där måste jag vara kompetent och balanserad och känslomässigt stabil - helst helt lugn, vilket givetvis inte är realistiskt! - och framförallt inte visa svaghet, särskilt inte nu. Och därför är det ju när jag kommer hem jag rasar ihop, för var annars, som sagt???

Jag vet att jag alltid sagt det till barnen, att om man inte kan känna det man känner hemma, var ska man då kunna göra det, men på något sätt har jag inte riktigt inkluderat mej själv i den idén. För Mamman måste ju vara fast punkt och trygghet, eller hur?
Kanske är det väldigt bra att jag nu har kommit vidare med mej själv, till en punkt där jag inser att jag också måste tillåta mej att vara liten och svag. Inte konstigt att jag inte gjort det förut, i och för sej, där har ju aldrig funnits någon annan som har kunnat ta rollen av stark och trygg i min lilla familj...

Nu är läget ett annat, jag är en annan, och det känns så skönt.
Pratade med min återfunna vän om det, sa att det är tur att jag har min älskade att vända mej till och luta mej emot, och hon konstaterade att hon inte fattade hur jag klarat mej förr, i allt kaos.
Inte jag heller, egentligen. Kanske är det sviter från alla år av ensamhet, av tvång att alltid finnas för alla, vara stark och skapa lugn och trygghet, som gör att jag är extra labil nu??? Vingel och krångel, och lite rädsla också, för tänk om han inte orkar, min älskade?

Men jag ber som sagt om ursäkt, och talar om för dem, mina grabbar, hur mycket de betyder och hur mycket jag älskar dem, och inte bara för att de stöttar mej, utan helt enkelt för att de finns.
Jag är en otroligt lyckligt lottad människa, vad än folk kan tro. Allt som krånglar i mitt liv är inget att prata om när man ser till hur rik jag är på människor som jag älskar och som älskar mej.

Det är äkta rikedom, det!

Mummel om känslor

Det blir inte mycket med sömnen nuförtiden, och jag börjar fundera på om jag kanske kommit i övergångsåldern eftersom jag fungerar ungefär som när jag var gravid, och det är jag inte...

Gråter mycket, och ofta utan orsak. Eller ingen som borde framkalla den där förtvivlade fulgråten, i alla fall.
Men ibland händer saker som får mej att fundera på om det inte finns något som knuffar till och ändrar riktning på händelser och världar...

Jag har i ett par dagar tänkt mycket på en mycket kär vän, en när och kär som jag tappat bort litegrann på senare tid. Inte så att vi brutit eller medvetet undvikit, jag insåg bara att det var alldeles för längesen vi hördes av och hade ett av våra långprat och att jag saknar henne alldeles väldigt mycket. I förrgår kväll tänkte jag på henne igen, och grät litegrann.
Och så, igår, rymde jag hemifrån litegrann, det var loppis annonserad och varför inte glida dit och bara titta lite? Det första som hände var att jag sprang ihop med mina föräldrar, som jag inte sett till på länge. Vi pratade, och då kom hon. Min vän.
Jag skickade iväg de åldriga föräldrarna, och föll i gråt mitt i kramen med min vän.
"Men vad är det?", sa hon, förstås, och jag berättade, all saknad och förvirring rann ur mej, och det enda vi faktiskt kunde konstatera är att livet snurrar så fort, så fort, med jobb och pendling och  växthusbygge och smedja och ungar som är som de är.

Känns bättre nu, och jag behöver inte säga att vi tappat bort varandra mer. Och att jag tror på både öde och mening och att man får det man behöver i rätt tid.

Hon har en son med grav adhd, och vi kunde inte låta bli att sörja för att vi skapat ett samhälle som inte lämnar ett enda uns utrymme för "sådana där".
Jag är en "sådan där", och det är också min dotter och hennes son. Vi ligger utanför den norm som numera gäller, på ett eller annat vis.
Ung, frisk, välutbildad, tjugo års erfarenhet trots att man inte är mer än trettio... Så ska man vara. Helst ingen familj heller, och det ultimata måste vara att man är lycklig över att jobba gratis, också.

Kanske slutar jag som en sur, bitter, desillusionerad kärring inom kort? Kanske slinker jag in i sköt-dej-själv-och-skit-i-andra-träsket, i bara-jag-får-är-jag-nöjd-tänket, i gynnar-det-mej-gör-jag-vad-som-helst-inställningen?

Usch. Bara tanken ger mej ont i magen, men det värsta är att jag ser det hos de kollegor och blivande kollegor som jag just nu försöker rädda kvar.
Knivar i ryggar överallt. Hemliga samtal med diverse chefer där man säger en annan sak än det som sas inför kollegor och fackrepresentanter. Och hur kan jag då fortsätta att jobba? Hur kan jag stå upp och säga att jo, detta var vad vi kom fram till, när chefen säger att nej, så sa inte den här personen när jag frågade?

Sparka mej i baken, och lyft mej i håret, men ge mej inte ett uppdrag för att sen sätta ut mej till vargarna, thank you very much...

Slutar nu, innan tårarna kommer. Varför orkar jag inte ens bli förbannad längre???

Mummel om siffror och människor

Så är en av de värre veckorna över, och det är bara att försöka ta paus och vila. Få musklerna, som krampar och bränner, att slappna av, och framförallt: få hjärnan att inte fortsätta spinna i maxfart.

Igår tänkte jag länge på hur skilda utgångspunkter man har i sådana här situationer. Hur skilda stolar vi sitter på, de olika förhandlingsdelegationerna.
Tänkte: Vad skulle hända om jag sa att jag önskar att det var jag som kunde se siffror och inte människor? Om det var jag som inte kände alla de människor som nu väntar, fruktar, mår dåligt. Om det var jag som inte hade jobbat med dem, fått reda på hur de har det hemma, hur deras drömmar och planer ser ut...

Av dem som inte har möjlighet att få plats i framtiden är de flesta förstås unga. Mitt i familjebildande och bostadsköp, allt sådant. Inte för att det spelar någon roll, men ändå. Jag kan inte glömma det. Jag kan inte låta bli att se deras ansikten, höra deras röster från diskussionerna om idéer till utveckling av jobb och sej själva, hur de berättar om barn och partners.

Den stolen är jävligt obekväm. Önskar att jag vore annorlunda. Kunde skärma av, se listor som listor och inte som människor.
Min inställning är att alla som vill jobba kvar ska få göra det, och ända tills det sista ordet är sagt tänker jag faktiskt fortsätta att tänka så. Får höra att jag är naiv och orealistisk, men varför ska jag lyssna på det? Målet måste väl ändå vara att försöka?

Herregud... Hjärtat slår så fort hela tiden, och jag har ångestbränna i maggropen, och hur jag än andas och mediterar får jag inte mer än tillfällig lindring på de symtomen. Och mitt i detta: jag själv. För jag sitter riktigt illa till, och orkar inte ens börja fundera på hur framtiden ska kunna se ut.
Jag vet att jag inte är ett enda dugg attraktiv på vad som kallas arbetsmarknaden. Marknaden gillar inte sådana som jag, och det har inte bara att göra med min sjukdom, mitt fackliga engagemang är ett lika stort handikapp, även om ingen någonsin skulle säga det högt - förstås.

Enda trösten är väl att jag inte skulle välja annorlunda med facit i hand. Det samhället vill jag faktiskt inte ha, ett samhälle där vi inte längre är lojala med varandra, där ingen längre tänker att vi tillsammans faktiskt åtminstone är starkare än ensamma.

Så: ingen ånger. Och jag vet att alla mina kollegor vet att jag gör allt jag någonsin kan för att få också den här fullkomligt vansinniga situationen att lösas så bra det någonsin går.

(men på kvällen, när jag kommit hem, gråter jag för min egen skull.)

Arbetsgivarmisstag...

Från paradiset in i den grymma verkligheten tog en grisblink, kan man säga.

Och nu har jag, igen, ont i magen, sömnproblem och ångest, allt det där jag helt lyckades förtränga under de fantastiska veckorna på Atens gator.

Trots allt stod jag på las-listan, och när jag påpekade det faktum att jag har en särskild anställning och att det därmed är så att arbetsgivaren har skyldighet att bereda mej plats i den nya organisationen fick jag svaret att "vi tolkar det inte så"...

Spännande, det. Problemet är att de inte tagit reda på fakta innan jag anställdes, men det, mina kära vänner, är inte mitt problem. Om jag får vara så krass. Jo, också funktionshindrade människor med lönebidrag får en alldeles vanlig tillsvidareanställning - men vi har lite, lite starkare anställningsskydd än vanligt folk. Det är alltså inte så lätt att man som arbetsgivare kan håva in pengarna för att sedan säga upp hursomhelst, och det är väl troligen det de hade tänkt sej i nuläget, att bli av med mej.

Las paragraf 23.


Ska hursomhelst prata med min arbetsförmedlingstant så fort som möjligt, för att få definitiva besked, och för att ha henne bakom ryggen för min egen del. Jag kommer nämligen att ha fullt upp med att rädda så många andra som möjligt från arbetslöshet, jag orkar inte ens tänka på mej själv i det här läget när uppåt tio människor, unga, mitt i livet, med småbarn eller med småbarn på gång, utan möjlighet att få nytt jobb, riskerar att stå utan jobb inom en snar framtid.



Det är mycket nu. Och jag är ledsen om jag försvinner från bloggen, eller återkommer till den med långa och ojämna mellanrum. Ska försöka skriva, men det känns tungt.

Men: jag är solbränd och har minnen för livet, jag har skrivit mycket och rett ut en hel del, både i mej själv och i relationerna runtomkring. Alltid något!

Mummel om virvelvindar

Jag tror att jag hamnat i en orkan, faktiskt.
Hur kommer det sej att allt alltid ska hända samtidigt, och hur kommer det sej att man stänger av, släcker ner, tar en paus från verkligheten?

Såhär menar jag: det är som om jag inte klarar av att processa allt som händer, så jag kör bara på, tänker inte på vare sej det ena eller det andra, tar en minut i taget - och blir sen väldigt förvånad över att jag glömmer saker...

För det gör jag. Som att jag faktiskt ska resa bort inom kort, och att jag alls inte tänkt på det mer än i förbigående, tänkt "åh, vad det ska bli skönt, det är precis vad jag behöver, vila från allt", och nu har jag inte nånting alls klart.
Har inte ens funderat på vad som behöver packas. Vad behöver packas? Vad behöver man om man ska bo i ett litet hus i en stor stor stad vid Medelhavet i två veckor? Anti-kackerlacksmedel?
Resorb. Skavsårsplåster. Alla mediciner (kommer troligen att bli tredje graden-förhörd i tullen) och min man. Kanske lite kläder???

Stänger av igen, för jag har så mycket annat att ta mej igenom före det, alla dessa oroliga människor som kommer in i mitt kontor, som ringer, som mejlar. Inga svar har jag, och jag känner mej otroligt inkompetent i det hela. Ska ta med arbetsmiljölag och avtal, plugga fackgrejor under min flykt undan verkligheten, för jag vill inte skjuta upp det och ha allting hängande över mej.
Dottern är osynlig och har inte hört av sej på nån vecka, och jag tror att det beror på att hon släppt in exet igen, och inte vet hur hon ska prata med mej om det. Jag ombads ju faktiskt att hota honom så att han skulle sluta ringa femtio gånger om dagen, och hur ska jag kunna ha en normal relation med honom då?
Såg på facebook att hon ska flytta. Ser på facebook att hon lever. Får väl vara nöjd med det, kanske?

En dag i taget. Allt blir så försenat, alla dessa oroliga människor som avbryter det vanliga arbetet - men det går inte att be dem gå, det går inte att bara lägga på luren, jag kan inte och vill inte.

För det är inte ett samhälle jag vill leva i, nämligen. Jag måste orka fortsätta bry mej om människor. Jag vill inte bli en av dem som tar på sej skygglapparna, har tunnelseende och bara bryr sej om sej och sitt.
Så. Nu sa jag det. Och jag hoppas att jag kan stå för det också.