Gruvligt misstag att tro en sekund på myndigheter

Så här var det ju:
samlade kring bordet: jag, dotter, kontaktperson från behandlingshemmet, sochandläggare, psykolog och läkare från vuxenpsykiatriska mottagningen, LSS-handläggare.

KP, personal från psyket och jag säger: det viktigaste är att alltalltallt är förberett och klart, behandling planerad, alla kontakter igång.

Mötet överens om att den trygg utslussning från behandlingshem är viktig. Livsviktig. I ordets bokstavliga bemärkelse. Liv och död.

Nästa dag ringer soctanten till dottern. Till dottern, nota bene, och säger att nu ska det minsann bli eget boende så fort som möjligt. Sen var det in på sjukhus dagen därpå, förstås, rispad och blodig.

Sen dess har jag försökt få tag på damen ifråga. Soctanten. Går inte.

Idag ringer dottern och säger att hon ska flytta om två veckor. Och att utslussningen tydligen handlar om att hon ska bo här, hos mej, två helger. Dagen efter sista permisen ska hon skrivas ut.

Jag försöker nu nå soctanten för att få en förklaring, samtidigt som jag försöker att samla kraft nog att säga nej, det går jag inte med på, jag tar inte ansvar för utslussning på två helger, det får ni ta tag i.

"Vadå, får jag inte komma hem" säger dottern då jag frågar hur socialen har planerat hennes utslussning. Där har vi dilemmat. För att klargöra min ståndpunkt måste jag alltså säga nej till mitt barn.

Jag kommer att skicka ett mejl till chefen där jag ifrågasätter socialförvaltningens agerande vad gäller min dotter. Grejen är att det är deras ansvar att se till att allt är klart innan hon kan komma hem: samtalskontakter, läkarkontakt eftersom hon medicinerar, hur hennes medicinering ska skötas eftersom hon inteinteinte kan fixa det själv (de har förresten just ändrat i hennes medicinering, vilket alltså innebär att hon inte är medicinsk klar att skrivas ut.).

Jag känner så här: de behandlar henne som om hon vore en frisk människa. En av de "vanliga" placeringarna, kanske med ett missbruksproblem, eller vad-det-nu-är som gör att normalstörda unga människor placeras på hvb-hem. De väljer att inte ta hänsyn till de psykiska störningar som gör min dotter till en tickande bomb, en som inte exploderar utan imploderar.

Lista på tendenser/drag: emotionell instabil personlighetsstörning (formerly known as borderline), histrionisk personlighetsstörning, bipolaritet. Panikångest, där de attacker hon haft på senare tid varit så våldsamma - mest mot henne själv med bett och dunka huvudet i väggar - att hon fått bäras in i bilen och hållas nere på väg till akutpsyk.

Men vadå? Det är väl inte deras ansvar?

Jag ser fram emot att få upplysning om hur de tänkt få till allt som behövs på två veckor. Särskilt helgpermissionerna. För jag klarar inte av att ta det ansvaret.

Och nu slår mitt hjärta så att det syns utanpå kroppen och det sticker i armar och fingrar. Kan man hyperventilera utan att veta om det???