Mummel om rädslor

Det är väldigt mycket rädsla som regerar nu, känner jag. Jag kommer på mej själv med att ta flera mentala steg bakåt från självklara vardagligheter, som att ringa ett samtal. Eller ta mej till affären.

Det är skitsvårt för mej att förklara varför, eller vad det är jag är rädd för. Om jag pratar en stund med mej själv brukar det gå över. Om jag diskuterar saken lite brukar det funka att slå siffrorna och trycka på den gröna, att vänta på svar och sen bara.... Ja, säga det jag ska säga, ordna det jag ska ordna, ta den där turen till ICA och komma hem med lite mjölk och bröd.

Fattar inte vad det är frågan om. Eller så gör jag det. Jag vet att jag alltid möter nån på affären, t ex, nån som frågar hur det är lite sådär som man gör, inte för att de är intresserade utan för att det är så man gör - folkvett, helt enkelt.
Och jag vet också att jag förmodligen börjar grina på riktigt om det händer, för då tänker jag iallafall på hur det är, inte folkvettigt utan på riktigt!

Sådär helknasigt. Men ändå.

Imorgon måste jag ringa dottern, som lik förbannat får permis trots att hon egentligen inte skulle ha det enligt reglerna (och nån undrar hur jag kan säga eller tro att hon lyckas få sin vilja fram? Manipulera dem hon bestämmer sej för att manipulera? Där var det där m-ordet igen, det där som inte stämmer egentligen men är det som kommer närmast att beskriva den där nästan spöklika förmågan hon har, den som det tar åratal att se igenom...), och jag mår illa redan. Vet inte vad jag ska säga. Eller göra. Vet inte hur jag ska hantera det "regelbrott" som jag vet kommer - hon har fått nej på nåt hon ville göra i helgen, vilket inte betyder ett skit för henne, hon kommer att göra det ändå, och det som inte upptäcks gills inte, eller hur?

Frågan är hur jag ska orka skicka tillbaka henne för tidigt en gång till. Och hur jag i så fall ska hantera frågan om framtida permissioner, eftersom de nu ska vara täta, eftersom soc ska ha ut henne från behandlingshemmet så fort som möjligt.

En stark stark känsla har jag också: snart hittar hon den här bloggen, hur dold jag än tror den är. Och använder den emot mej. Det är nämligen så här i dotter-världen: enbart hennes känslor räknas. Är viktiga. Får pratas om. Mina är det inte, och jag har därtill ingen rätt att hysa dem - intressant, va? Om jag känner det jag känner känner hon sej kränkt, är ni med?

Nää, nu bör jag nog gå och lägga mej, tror jag, innan jag blir totalt osammanhängande...