Man får perspektiv på saker och ting, kan jag säga.
Tänkte på det då jag ringde och kollade om dottern igår, och blev glad för att hon inte rispat sej sen i fredags.
Egentligen är det galenskap, inte riktigt klokt, helt sjukt och så vidare i evighet - men så blir det ju. Om hon inte gör sej själv illa eller hamnar på sjukhus på några dagar så känns det om inte bra så iallafall som om det är ett litet framsteg.
Fast jag tänker på att det faktiskt gick en månad drygt då hon inte rispade sej alls - eller gjorde det? Det kanske bara var som de trodde, vem vet. Det är ju inte så att de genomför en full kroppsbesiktning varje dag.
Sist jag såg henne såg hon för jävlig ut. Jag grät en hel natt efter det, vid tanken på att hon var täckt med sår, och ärr, knappt en centimeter hud var oskadad. Mitt lilla barn med persikohuden, hon som glittrade som guld och grädde, sönderskuren helt och hållet. Av eget val.
Sånt ser man i mardrömmar. Då är hon ofta liten, en liten bebis, eller det lilla guldhårade flickebarnet som egentligen inte alls var en ledsen typ, tvärtom, hon var glad och tuff och gick sin egen väg, och jag var så stolt över henne.
Jag är fortfarande stolt över henne. Hon har så otroligt mycket att ge världen, så fantastiskt många bra sidor, begåvningar... Dom ser hon inte själv och blir förbannad om man framhäver. Som om hon inte tillåts vara bra. Av nånting.
De störningar hon har är allvarliga, det vet jag, det är en fråga om liv och död och kommer att vara det i fortsättningen också. För henne är det lätt att stanna i det invanda, låta de destruktiva mönstren djupna, låta det smärtsamt kända regera och inte släppa fram det okända, för det vet hon inte hur smärtsamt det kan bli.
The devil you know och allt sånt.
Ibland tänker jag att det kanske hade varit bättre att försöka få iväg henne till pappas släkt, låta henne leva med dom ett tag - men minns sen de ännu sjukare relationerna där, faster missbrukare och faster få-migrän-så-fort-nåt-ska-göras, och inser att det får hon ta själv, sen. Förresten är GB mycket svårare att leva i för nån med problem än Sverige.
Måste försöka prata med henne själv idag, vare sej hon vill eller ej... Jo, jag vet. Det går inte att tvinga nån att ta telefonen om de inte vill...
4 kommentarer:
Vet du... Jag tycker du är fantastiskt duktig på att "dansa limbo".. Vandra över "krossat glas".. Gå sakta, sakta genom "glödande kol". Du gör det snyggt, tom vackert.. Din rygg är så rak.. Ditt mål är så tydligt. Vännen... Jag vet.. Ingen har frågat dig. Ingen ser dig och din kamp. Kanske borde mammor som vi få hjälp att "släppa taget".. Jag vet inte!?! Jag vill bara säga dig att du är så bra!
Pok
Mallavetingenrådfördigbralla
Man tackar. Och ser inte vad du menar...
Murarna mellan min och andras verklighet finns nog där, och ganska höga. Jag övar.
Övar på att se allt jag faktiskt klarar, inte allt jag inte gör.
Inte ringde nån igår heller, som det var sagt. Ligger där med båda telefonerna, en i varje hand, kollar batterierna var femte minut och är givetvis medveten om hur sjukt DET är, eller verkar, eller skulle verka om nån såg mej - men alternativ finnes icke.
Och nu är ännu en dag igång gudhjälpe.
Åhjo... Du ser/du vet/du anar vad jag menar.
Japp!!! Du är fullständigt mammagalen som ligger med telefonerna... Men det kunde varit jag... Och?!?! Vem kan klandra dig? Vem har rätt att dömma dig?
Och du.. Ibland när livet är tufft.. "sväva lite utanför dig själv".. Våga se med kärleksfulla ögon på dig själv... Kolla i ögonvrån.. På hon som är du. Kan ge lite perspektiv... Eller ibland ett kärleksfullt skratt... Åt galningmamman... Så´na är vi... Vi galningsmammor... Inte riktigt kloka... Men vad då!?! ;-)
Du är bra.. Din dotter är världsafin.. Med eller utan skärsår.
Pok
Mallagårbrevidochhejjarpåerbralla
Jo, finast är hon. Problemet är att hon inte kan/vill/klarar att se det själv.
Och jag kan/vill/klarar inte längre att vara den som, likt en trasig skiva, upprepar de där sakerna hon inte lyssnar på.
Alla andra hörs bättre än jag. Så är det, mammahandikappet, barnaöron hör inte mammarösten...
Men: visst går man sönder av insikten, särskilt som omvärlden står så totalt frågande till min vägran att skämmas - men varför ska jag skämmas över mitt barn? Är hon sjuk så är hon, men hon är fortfarande min finaste, min enda... Och sjukdomen är också hon, så den sidan måste också älskas.
Även om jag inte tycker om och vissa dagar har jävligt svårt att acceptera!!!
Jag behöver påhejjning. Tack.
Skicka en kommentar