Mummel om våldsamma frigörelser

Totalkris, sådär för omväxlings skull. En av mina styrkor vacklar ordentligt, och förtvivlan och förgråtenhet råder i Mummelhushållet.

För min del, iallafall. Lillebror är någorlunda lyckligt ovetande om dramat som utspelas.

Jag har fostrat en empatilös, egotrippad, jagjagjag-son!
Eller det har jag inte, det vet jag, men både han och jag är mitt uppe i den otäcka frigörelseprocess som krävs då de som med råge uppnått myndighetsålder ska skaffa sej en vuxenrelation till sin mor...

Just nu är det lite för mycket för mej, bara. Med storsonen har det liksom följt det naturliga mönstret, han har förflyttat sej ur boet ett steg i taget, medan det med dottern blivit ett onaturligt och vidrigt våldsamt skeende. Vilket innebär att det just nu inte är en utan två som ska frigöra sej från mej.

Men kanske framförallt: det är två jag ska frigöra mej ifrån. Bli en vuxenmamma, men det har jag väl också tjatat om förr, kan jag tro.

Nudå. Krisen. Katastrofen. Den som lämnat mej upplöst i tårar. Upplöst på alla tänkbara sätt, faktiskt.
Storsonen har varit grym, elak och förjävlig i största allmänhet. Att han bett mej dra åt helvete är det minsta av problemen för min del. Och varför? För att jag sa nej.

Det har ju varit ett hoppande fram och tillbaka för hans del ett tag, halvlånga jobb hemifrån, sen tillbaka igen, uppgörelser om uppförande i hushåll med fler än en vuxen människa, om och om igen. Och han förstår, säger han, men ändrar inget.

Nu är läget annorlunda. Nu har han flyttat på riktigt, har eget boende på Universitetsorten, har börjat plugga. Grejorna han lämnade efter sej har jag packat ihop och burit upp på vinden. Jag har städat efter honom. Packat en extra flyttlåda med flytta-hemifrån-saker som han kan plocka upp då han tröttnat på att bo på korridor.

Men: han har inte varit hemma och hämtat nånting sen han började plugga. Inte haft tid. För mycket nollningsfester. Enligt uppgift.

Jaja, säger jag, du väljer själv, du får leva som du väljer, du är vuxen nu. Du vet var sakerna finns.

Igår ringde han. Kunde han skicka en lista till mej så jag kunde plocka ihop de saker han behöver för en kompis skulle åka hem över helgen, med bil?

Varför åker du inte med? sa jag då.
För att det inte finns tid, han har andra planer.
Det har jag också, sa jag, och jag klarar faktiskt inte att bära runt på dina saker mer, du får prioritera den här gången.

Då bröt fan lös. Så nu är jag en usel mor som inte ställer upp för sitt barn, jag kallar honom alkis som bara festar (det var visst det där med prioritering som betydde så, intressant...), och han ska minsann be sin vän ta med alla lådor så han slipper åka hem på jättelänge.

Fine, sa jag, om han ställer upp på det är han välkommen, jag låser upp på vinden och sen kan han ju bära allt. Vad vill du förresten göra med din säng, ska den magasineras?

Ungefär här nånstans slängde han på luren. Och sms:ade. "Kasta bort skiten".
Okej, skrev jag, om det är så du vill ha det så gör jag det så fort jag har hittat nån som är kapabel att bära allt tre trappor ner. Plus den till vinden då, ursäkta.

Han skrev att "mitt agerande" gjorde honom jävligt förbannad, jag frågade vilket agerande, att jag sa min mening eller att jag faktiskt rent fysiskt inte kan bära och därför säger nej?

När han skrev att det var för att jag sa min mening slutade jag svara. För det kan bara inte vara så att jag fostrat ett barn som säger nåt sånt, det ger mej rysningar i hela kroppen, särskilt om man tänker på att han vill bli journalist...

Så nu är jag, som sagt, upplöst. Min fina förstföding, en av mina bästa vänner, usch och fy fan så han bär sej åt - som en riktig gris, som en av de där hemska karlarna jag lovat mej själv att mina söner inte ska bli!!!

Jag hoppas han kommer till sina sinnen så att vi kan prata snart. Men bollen ligget definitivt hos honom. Han har inte längre rätt att kräva saker av mej, även om jag till döddagar kommer att stötta och hjälpa precis så mycket som jag kan - och där är nyckelordet...

Att han, som vetat de senaste tio åren att jag inte är frisk, att min kropp begränsar mej otroligt mycket, låtsas ovetande om det gör mej förtvivlad. Trots det känner jag mej just nu som världens grymmaste fågelmamma, en som med våld knuffat inte-riktigt-flygfärdiga ungar ur boet.

Jag vet ju att det inte är sant. Jag vet att åtminstone han kan flyga alldeles utmärkt - när han vill. Det är bara det att han förväntar sej att jag ska fortsätta att se till att hans liv är bekvämt, att han ska slippa sånt som är tråkigt och jobbigt. Men det är inte mitt jobb längre!

Så jag står fast vid mitt nej. Och kommer att göra det också i framtiden då det gäller såna här absurda krav. Om han väljer att festa framför att hämta sina grejor - då är det hans val, och han tar konsekvenserna. Det ansvaret tar jag fanimej inte!

(Så varför gnager skulden sönder mej???)