Besök på jobbet, fylla i lönerapport, lämna en Jojje-skivan till kollegan, försöka prata lite.
Grät flera gånger, för de behandlade mej som om jag var en riktig människa. Pratade med mej som om jag skulle klara av att prata om raserade liv och rädslor som inte går att föreställa sej.
Inte menade de nåt illa med det, det är jag säker på. Jag brukar ju inte vara där och vara skör, det brukar jag hålla inom mina egna fyra väggar. Men idag gick jag dit, som sagt.
Och passade på att prata med kommunreportern. Sa åt henne att kolla lite nästa presskonferens efter nästa nämndmöte. Kolla hur de sparar nu när underskottet är 10-12 miljoner. Fiska lite efter hur många placeringar de plockar hem nu, i besparingstider...
Kanske blir det så. Kanske kan det t o m bli så att hon får fram nånting. Kanske.
Jag skulle så gärna vilja kunna göra nåt. Inte bara vara här, handfallen och hjälplös.
3 kommentarer:
Mummlan... du är en riktig, verklig människa... En väldigt stressad så´n bara..
Var rädd om dig!
Pok
Mallaserdigbralla
Så du finns på en redaktion, med allt vad det innebär av tempo och skärpa. Och armbågar. Och egon. När du blivit starkare kanske du kan börja bevaka o skriva om de områden du brottas med/mot nu... kanske det ger ny eld - det skulle def. hjälpa väldigt många andra iaf. Det finns så många oskrivna artiklar om trasiga flickor som försöker existera i ingenmansland. En extra stor KRAM till dig som har en skitdag idag, men trots det lyckas förmedla värme.
Majsanochmalla: jo, det är jag nog. En del stressad... Har man slitit i många år blir den där sista loskan i ansiktet som en dolk i bröstet... Tack. Du är fin.
Inrerum: Egon och armbågar är det gott om - men hade jag inte haft jobbet så vete fan hur det gått. Den stressen är mestadels positiv!
Problem: fegaste nyhetschefen på planeten som anser att såna som är "personligt involverade" inte kan skriva. Jag argumenterar: jag har kunskap som ingen annan, vet precis hur saker och ting funkar (eller inte, snarare), och jag behöver inte blanda in min egen situation öht. Det finns, sorgligt nog, så många, många andra.
Men han viker inte en tum. Så jag tvingar kollegorna att göra det. Då blir han... Grinig. Det är inte klokt, och det får mej verkligen att fundera på vad fan tidningshelvetet är till för... Ska inte lokalpress granska? Kan det vara rädsla för att förlora status i aktieklubben som ger chefsfeghet.
Spyfärdig, känner jag mej. Men spottar efter honom, i smyg. Kroniskt sjuka halvgamla arga och elaka journalistkvinnor hittar inte jobb hursomhelst.
Faktiskt. Så jag är väl lika feg, jag.
Skicka en kommentar