Upprepade misstag

Igår ringde en kompis som har en tolvårig dotter, rättså hysterisk.

Hon har under det senaste året upptäckt en hel massa knepigheter, smålögner, rispande, oroande tecken på att tösen är på väg åt fel håll. Då ringer hon förstås mej, eftersom hon varit med under hela resan med min unge, den som började ungefär i den ålder hennes är nu.

Nu var det riktig kris, en hel massa skit uppdagat, och hon var så ledsen och vilsen.

Så vad säger jag?

Lita inte på nånting. Utgå ifrån att hon ljuger, och låt henne bevisa att hon talar sanning. Kolla hennes armar, ben, bröst. Ring barnpsyk, ring soc, ring skolan. Ge dej inte. Ta hennes ilska, hennes hat.

För detta ångrar jag: jag litade på mitt barn. Jag gick inte på magkänslan. Jag lät henne gång på gång lura mej, och förträngde den kunskap jag hade. För så här är det: i den åldern, förhoppningsvis bara under en period förutsatt att det är en normalstörd unge det är frågan om, är det så att allt är okej, så länge man inte blir avslöjad. Och blir man avslöjad gäller det att gå på om att det egentligen inte är mitt fel, det är nån annan som kom på det, jag kunde inte säga nej, och förresten så är mamma/pappa så taskig och låter mej aldrig...

Ja, typ så.

Herrejisses så det kommer tillbaka. Och jag trodde på henne, det gjorde jag. Kanske. Inte helt och fullt, men jag lyckades alltid på något vis övertyga mej själv om att jag kunde hysa tilltro till mitt barn, det var en fas, det går över, hon behöver byta umgänge blablabla...

När började jag egentligen misstänka att det var fråga om mer än så? Ganska tidigt, tror jag. Det är ju så att man blir väldigt hemmablind, alla är ju individer med särdrag, att hon var lite knepig och kanske inte som resten av oss var ju bara ... Ja, det var ju sån hon var, liksom.

Men sen. Sen insåg jag att hon t ex inte bar sej åt som den hon umgicks med - hon blev den. Identitetsbyte, rakt av. Läskigt. Det var alltså som att träffa en helt annan människa. Och det kändes inte normalt.

De här inte-riktigt-som-andra-grejorna redogjorde jag tydligt för vid allra första kontakten med soc och bup. Att jag kände att nåt var fel, att det inte bara var vanlig pubertet och frigörelse. Ingen lyssnade.

Bup: ansvarstagande förälder, bra hemförhållanden, vi ser inte att det finns anledning att ingripa.
Soc: hysterisk mamma, men oroande utveckling, okej, en kontaktperson.

Och så var det. I fyra år. Sen hamnade hon på sjukhus första gången, och saker eskalerade en del. Testa hasch. Överdos tabletter. Andra droger? Högst troligt att hon testat det också.

Jaha, det var synd - kunde de ha sagt. Men det gjorde de förstås inte, inte högt, iallafall.

Jag kan säga så här: jag lyckades hålla henne ifrån missbruk och kriminalitet tills hon fyllde 18. Nu tror jag att soc tänker se till att hon får möjlighet att gå in i båda. Och fan ta dom.

Det hon behöver är förståelse för det psykiska funktionshinder hon har, vilket inte finns. För såna som hon är LSS ett jävla skämt, där finns inte en tanke på alla som har nån form av psykiatriskt funktionshinder. Ingen kunskap, inga åtgärder, inget skyddsnät.

Psykvården bygger i princip uteslutande på frivillighet. Ta kontakter, boka tider, ansvara - vilket skämt i sammanhanget. Allt det där hon inte klarar av...

Ändå säger jag till min vän att ta kontakt med dom, för alternativ finnes icke. Ensam klarar man sej nämligen aldrig. Det finns ingen människa som är stark nog för, eller har kunskaperna. Jag tror inte ens att en psykutbildad skulle fixa ett eget personlighetsstört barn.

Min dotter vill ha dialektisk beteendeterapi. Dit är kön åratal. Vem bryr sej? Kanske har hon lyckats ta död på sej före det, eller börjat droga - och då är det nån annans problem igen. Fram och tillbaka, hänvisa alltid till andra...