Sorg. Uppgivenhet. Hjälplöshet. Frustration.
Och så tröttheten, jag kan knappt hålla ögonen öppna, och det hjälper inte ett skit att jag inser med mitt intellekt att det är en naturlig stressreaktion. Det händer lik förbannat.
Och ändå kan jag gå upp på morgonen, väcka och gosa, småprata och packa gympapåse, laga frukost och till och med låtsas att allt är - normalt. Jag förstår givetvis med mitt intellekt att den stackars lille fattar att nåt är fel, att han märker att jag inte är mej själv, men det funkar rätt bra ändå.
Hålla fast vid rutiner är underskattat som medel för att hålla fast ett någorlunda grepp om verkligheten.
Hon flyttades hit idag från stora sjukhuset i stora grannstaden, och nu ska det igång igen. Ett varv till, varje dag skräckslagen för samtalet från henne där hon säger: Jag skrivs ut idag.
Det gick ju faktiskt tre dygn mellan utskrivning och självmordsförsök nu.
Men jag fortsätter, jag måste göra, jag ringer hit och dit, försöker att få till samverkan mellan alla jävla kliniker och olika myndigheter, försöker sätta eld i röven på soc så att de ska göra sin jävla utredning så fort som möjligt, jag accepterar helt enkelt inte "vi har fyra månader på oss" nu.
Varje dag hon överlever är ett mirakel, för nu har hon gett upp. Hon säger så, hon har gett upp, hon orkar inte längre, det sista mötet där hon gav så mycket, hade tänkt så mycket och till och med lyckades uttrycka det - vi hade pratat om det innan, hon hade sin punktlista men ville veta om jag kunde ta över om hon inte klarade det.
"Jag vill förstå min psykiska ohälsa. Jag vill veta vad som händer med mina tankar och känslor. Jag vill kunna hantera mina impulser. Jag vill leva ett värdigt liv, inte vara beroende av soc, inte åka ut och in på psyk, inte vara en belastning."
Det var lite av det.
Jag är så trött, bara. Förut somnade jag över datorn, mitt på ljusa dagen, mitt i googlandet efter behandlingshem som kan passa föll ögonen ihop och jag slog nästan näsan i bordet. Så fort jag försöker fokusera börjar det. Om jag försöker läsa. Och när jag skriver upptäcker jag att jag stavar fel, vilket jag inte gör, nånsin.
Jo, nog vet jag vad det är. Jag brände ut mej en gång, och när just de här grejorna började dyka upp var det ganska nära kanten.
Den gången trillade jag över, men det kan jag inte göra nu. Jag får tajma mina sammanbrott så att jag orkar fortsätta att hålla liv i mitt barn.
3 kommentarer:
Har följt din blogg men inte kommenterat på ett tag. Har nog svårt att ta in vad du/ni går igenom. Om jag säger så här - JAG bli förlamad av fasa över din kamp, känner en sådan oerhörd sorg och maktlöshet över ett samhälle som sviker de allra svagaste. Du har tydligen lyckats koppla in ytterligare ett reservaggregat (hur många har vi?) och jag kan bara hoppas att du orkar en stund till. Tänker på alla de som inte har en tigermamma som tar fighten. Önskar allt gott och skickar styrkekramar samtidigt som jag bara vill gråta och.
Måste ju. Orka alltså.
Men nu är det som sagt nära.
Jag tänker också ofta på alla de andra, de som inte har någon som orkar kämpa för dem - för jag ser ju att mitt barn, som nu är vuxen och själv förväntas ta hand om allt, inte klarar mer nu.
Jag undrar hur många som egentligen dör. Det är ju i många fall inte ens fråga om felbehandling, det blir ju ingenting alls, helt enkelt.
Tack för dina tankar
Hej Mummel, har inte varit inne hos dig på ett tag men läser nu och önskar jag kunde skicka över lite kraft och styrka genom bloggen. Du är helt fantastisk i din kamp. Kan man göra mer än vad du gör?
Kram
Skicka en kommentar